2016.10.20

"Det saknas berättelser om hur hav och människor hör ihop"

Berättelsen om Östersjön 2.0

Människans uppfattning om havet har ändrats genom åren. Vår tids berättelse om Östersjön måste väva samman samhälle, människa och hav, tycker forskaren Susanna Lidström.

Text: Henrik Hamrén

Berättelsen om havet har förändrats. För sisådär 150 år sedan var havet en i princip helt okänd värld för oss människor. Berättelserna om vad som försiggick under havsytan var ofta deskriptiva, som upptäcktsfärder, kantade av mystik och nyfikenhet.

Sedan dess har mycket hänt. Havet har utforskats allt mer och kunskapen om denna ”värld i världen” har förändrats.

– I dag handlar berättelserna ofta om människors påverkan på havsmiljön, det är alltså berättelser som är alarmerande på olika sätt, säger KTH-forskaren Susanna Lidström.

Bild från Jules Vernes "Världsomsegling under havet"Kapten Nemo och bläckfisken. Bild från Jules Vernes roman "En världomsegling under havet" (1870).

I sitt pågående forskningsprojekt Att förstå en havsmiljö i förändring undersöker Susanna Lidström hur vår syn på havet har förändrats – och hur det i sin tur påverkat våra berättelser om havet.

– I dag pratas det också en hel del om olika sätt att utnyttja havet mer, säger hon. Havet har länge setts som en resurs med många lovande möjligheter för utvinning av mat och olika material. Den synen kvarstår, men nu pratas det till exempel om havens möjlighet att absorbera koldioxid, kopplat till klimatet, eller möjligheter att odla exempelvis fisk och alger. Även berättelsen om havet som en resurs relateras numera till människors miljöpåverkan.

Vad beror det på?

– Kunskapen om hur vi påverkar havsmiljön är ett relativt nytt fenomen. Länge såg man haven som oändliga och kunde inte tänka sig att människors aktiviteter kunde ha någon påverkan på de stora världshaven. Det sågs till exempel som helt rimligt att dumpa skräp och avfall, det "försvann" ju bara i det stora havet. I dag blir havet alltmer inkluderat i en allmän medvetenhet om antropogena miljöförändringar. Klimatet är den största miljöfrågan för tillfället – och i den spelar havet en stor roll.

Vår tids berättelse om havet handlar alltså om klimatförändringarna och hotet från människan?

– Ja, i de allra flesta fall. Och ungefär samma utveckling och tendens kan ses även i mer generella berättelser om miljön. Samtidigt tycker jag att berättelserna om havet ligger efter många andra miljöberättelser, i vilka perspektiv som kultur, rättvisa, religion och juridik lyfts fram allt mer. Ett tydligt exempel är berättelser om klimatet. De karakteriserades länge av naturvetenskapliga perspektiv, men på senare tid har de utvecklats till att inkludera många fler humanistiska och samhällsvetenskapliga perspektiv, till exempel genom att etablera begrepp som climate justice. Berättelser om havet tenderar däremot fortfarande att handla mest om renodlat naturvetenskapliga perspektiv.

Men vetenskapen bidrar ju i alla fall till ökad kunskap. Det är väl bra?

–De naturvetenskapliga perspektiven är naturligtvis viktiga. Men det betyder inte att de är tillräckliga. Fler infallsvinklar behövs för att förstå de komplexa relationerna mellan samhällen och havsmiljöer – och sätta dem i ett sammanhang. 

Susanna Lidström på GötgatanSusanna Lidström. Foto: Henrik Hamrén

Skulle fler perspektiv kunna göra berättelsen mer effektiv?

– All information formar olika sorters berättelser. Huruvida berättelsen når dit man vill är en annan fråga. Samtidigt är det för enkelt att bara prata om effektiva berättelser. Jag tror att det är viktigt att istället öka medvetenheten kring vilken berättelse man väljer att berätta, och koppla den till det syfte man vill uppnå. Om man observerar en förändring i havsmiljön och bestämmer sig för att kommunicera den förändringen som ett miljöproblem gör man i samma stund en tolkning utifrån vissa värderingar – och just den processen, när observationen sätts i ett sammanhang, tycker jag är väldigt intressant. Våra tolkningar och värderingar bygger på många olika faktorer, och avgör hur berättelsen blir. Och det kan i sin tur forma reaktionerna hos allmänheten och politikerna.

Finns det några bra exempel på när det görs?

– I berättelser om klimatförändringar pratas det numera ganska mycket om olika effekter av klimatförändringar på olika platser, om fördelning av resurser, historiskt ansvar och så vidare. Man pratar alltså alltmer om historiska, etiska, och rättviserelaterade aspekter av klimatförändringarna. Sådana aspekter ingår sällan på ett tydligt sätt i berättelser om havet. Jag skulle gärna se berättelser om havet som tydliggör att det inte på ett enkelt sätt handlar om att "förbättra" havsmiljön.

Men är inte viljan att förbättra ändå ett bra tema?

– Jo, men vad som ses som en förbättring kan skilja sig åt mellan olika grupper av olika anledningar. Jag tycker att det är viktigt att vara tydlig med att alla så kallade miljöproblem, och deras lösningar, kommer ur värderingar och prioriteringar.

Hur menar du då?

– Ett tydligt exempel är konceptet planetary boundaries, som ger intrycket av att jorden skulle ha något slags gränser som existerar oberoende av oss människor. Så är såklart inte fallet, det handlar ju om de gränser vi människor tror att det kan finnas för den värld vi vill ha. Och i en sådan fråga kan ju individer, samhällen och länder tycka helt olika. Men genom att beskriva det som planetens gränser ges intrycket att gränserna är något som existerar i själva naturen. Därmed döljer man den process och de värderingar som ligger bakom de satta gränserna. Därmed skapar man också ett avstånd mellan forskare och allmänheten. Om gränserna framställs som naturliga eller naturvetenskapliga verkar det ju rimligt att det är de naturvetenskapliga forskarnas uppgift att också fastställa och hantera dem. Men om det istället skulle framgå tydligare att detta är gränser som är subjektivt satta, tror jag att många skulle få en bättre uppfattning om att det handlar om val och värderingar där fler kan vara delaktiga och där olika åsikter kan vara relevanta.

Det är viktigt att inte måla upp en bild som bara handlar om människor gentemot hav

I din forskning talar du om att vissa arter får mer gehör än andra. Vad menar du?

– Vissa djurarter, och även växter faktiskt, beskrivs ofta som mer karismatiska jämfört med andra. Det gäller framför allt däggdjur, alltså djur som är lika oss själva. Klassiska exempel är stora rovdjur eller gulliga djur som pandor, sälar och sköldpaddor. Andra djur väcker mindre sympati, vilket gör det svårare att skapa opinion för att skydda dem om de till exempel är hotade på något sätt. Berättelser som handlar om hotade fiskar ser helt annorlunda ut än berättelser som handlar om att bevara och skydda till exempel sköldpaddor eller valar.

Hur påverkas en berättelse av orden vi väljer?

– Generellt kan man säga att ju svårare och mer komplicerat ett ämne är, och alltså svårare att översätta i lekmannatermer, desto svårare är det att skapa en berättelse som är tillgänglig och väcker gehör hos en bred publik. Ett intressant exempel är ordet ”bestånd”, som ofta används när man pratar om fisk och fiske. ”Bestånd" skapar ett stort avstånd till och nästintill osynliggör individen, alltså själva fisken. Det talas väldigt sällan om värdet av en enskild fisk eller dess rättigheter. Jämfört med till exempel sköldpaddor, där berättelserna ofta handlar om den enskilda individens lidande, till exempel i relation till plast i havet som den kan fastna i.

Vetenskapen använder ju ofta facktermer. Hämmar det berättelserna?

– Fackspråk kan ofta få information att framstå som mer precis och definitiv än vad den egentligen är. En term som till exempel "ekosystemtjänster", som används mycket nuförtiden, kan ge ett sken av att det finns tjänster i naturen som går att identifiera, separera och kvantifiera. I verkligheten är det ju mycket mer komplicerat än så, och det kan vara svårt att ens säga vad ett ekosystem är. På så vis kan facktermer osynliggöra tveksamheter, otydligheter och komplexa förhållanden, och även värderingar och prioriteringar som ingår i forskningsprocesser och resultat – och bidrar därmed inte till bjuda in allmänheten eller politiker att delta i de delar av processen som vilar på andra avgöranden än de rent vetenskapliga.

Även om berättelserna om havet domineras av naturvetenskapliga perspektiv styrs de ändå av värderingar och känslor

Samtidigt vinnlägger sig ju forskningen ofta om att vara objektiv?

– All forskning som handlar om miljöfrågor är ju i grunden värdebaserad – kanske inte enskilda studier, men ramarna rumt omkring, som avgör vilka frågor som ställs och vilka studier som finansieras, är det. Då blir det konstigt om man sedan framställer sin forskning och sina resultat utan att tydliggöra eller ens kännas vid detta faktum. Jag tror att det handlar mindre om forskarnas egna känslor än om att det finns en generell uppfattning om att vetenskaplig forskning ska vara objektiv, och att den just därför skulle vara bättre. I till exempel miljöfrågor handlar ju allting egentligen om vilken värld vi ser som önskvärd, att finna någon sorts enhet eller överenskommelse kring det, och att skaffa kunskap om hur vi når dit. Trots det vänder sig många forskare mot idén om känslor och normativa värderingar i relation till sin forskning.

Om man vill skapa en ny och stark berättelse om Östersjön – vad ska man tänka på?

– Jag skulle säga att det framför allt är viktigt att vara medveten om vilka val man gör och varför. En viktig generell aspekt är att skapa berättelser som tydligt väver ihop samhällen, människor och hav. Ofta handlar berättelser om förändringar i havet bara om havet, de går inte närmare in på orsaker och konsekvenser. Det är viktigt att inte måla upp en bild som bara handlar om människor gentemot hav, utan att vara mer specifik när det gäller vilka grupper av människor det handlar om: Var? När? Hur? Varför? Och att även vara specifik när det gäller vilka konsekvenser förändringarna i havsmiljön får för olika människor och grupper – hur olika förändringar kan få olika konsekvenser på olika platser, och hur det hänger ihop med skilda politiska, kulturella, historiska, tekniska, ekonomiska och andra perspektiv och förutsättningar.

Om Susanna Lidström

SusannaForskar vid avdelningen för historiska studier av teknik, vetenskap och historia vid Kungliga tekniska högskolan i Stockholm. Driver där ett fyraårigt forskningsprojekt som fokuserar på miljöproblemen i havet ur ett idéhistorisk perspektiv och hur marina miljöproblem kommuniceras till allmänheten. Kontakt:suslid@kth.se

Relaterade artiklar