2017.06.30

Inte självklart att minskat proteinintag ger lägre utsläpp till Östersjön

Havsmiljöinstitutet (HMI) kommer med många kloka förslag i sin senaste rapport om hur läckaget av växtnäring till Östersjön ska minskas. Men antagandet att jordbruksmark skulle tas ur bruk och inte odlas om folk åt mindre protein är inte realistiskt om man tar hänsyn till att livsmedel är en internationell handelsvara, skriver företrädare för Östersjöcentrum i en kommentar.

Frågan om hur man kan minska tillförseln av näringsämnen som kväve och fosfor från land till hav är angelägen eftersom Östersjön fortfarande lider av övergödning. Vanligtvis diskuteras problemet utifrån konkreta åtgärder, som exempelvis utbyggnad av reningsverk eller jordbrukets hantering av växtnäringsämnen.

Nyligen presenterade HMI en rapport som istället fokuserar på olika samhälleliga drivkrafter bakom övergödningen. Rapporten gjordes på uppdrag av Havs- och vattenmyndigheten och användes som underlag till FN:s internationella havskonferens i New York i juni i år, vilken Sverige och Fiji initierade.

Rapportens författare tar fasta på livsmedelsföretagens och konsumenternas roll, och menar att dagens åtgärdsarbete på land bör kompletteras med ”åtgärder som bidrar till ökad hållbarhet i hela kedjan, från livsmedelsproduktion och livsmedelskonsumtion till hantering av avloppsvatten och fast avfall”.

Ett av de mer tongivande förslagen i rapporten är att på olika sätt verka för att minska människors proteinskonsumtion. Författarna menar att Sveriges utsläpp av kväve till Östersjön skulle kunna minska med cirka 8000 ton om alla svenskar drog ned sitt proteinintag från dagens 80 g/dag till 60 g/dag.

Vi delar den allmänna rekommendationen om att minska proteinintaget. Dagens proteinkonsumtion är för hög – både för oss människor och för många av lantbrukets djur.

Men att sätta likhetstecken mellan minskat svenskt proteinintag och minskat näringsläckage till svenska havsområden är en betydande förenkling av sambanden.

Författarna utgår från en tidigare rapports beräkningar i vilka man antar att minskad konsumtion av protein i Sverige leder till att jordbruksmark läggs ned. Antagandet bygger på tanken att minskad proteinkonsumtion skulle leda till att den svenska produktionen av nötkött minskade. Färre djur skulle i sin tur leda till minskat behov av att odla foder – vilket skulle innebära att åkermark kunde friställas. Denna åkermark skulle alltså inte brukas längre, varken plöjas eller gödslas, och näringsläckaget från denna åkermark till havet skulle därmed minska.

Enligt vår mening är det inte sannolikt att minskad konsumtion av animaliskt protein i Sverige skulle leda till att produktionen av animalier (kött, mjölk, ägg) minskade i Sverige. Det främsta skälet är att det ständigt pågår en internationell handel med jordbruksprodukter, och att Sverige är en part i denna handel.

Om antalet nötkreatur minskadei Sverige, liksom efterfrågan på foder, är det mer troligt att lantbrukarna skulle vända sig mot de internationella marknaderna. Och om de inte lyckades sälja sina produkter där skulle de sannolikt försöka odla något annat på sina åkermarker nästa säsong. Att åkermarken skulle tas ur bruk inte sannolikt. Värt att nämna är också att den svenska livsmedelsstrategin strävar efter att öka jordbruksproduktionen, inte minska den.

Om svenska konsumenter minskar sitt proteinintag är det dessutom långt ifrån självklart att minskningen innebär att det är svensk nötköttsproduktion som minskar. Konsumenterna kanske väljer bort det importerade köttet och tvärtom ökar sin konsumtion av det svenska. Ur ett övergripande miljöperspektiv vore det kanske till och med önskvärt, eftersom svensk produktion ofta har en lägre miljöbelastning rörande exempelvis klimat än många andra länders nötköttsproduktioner och använder betydligt mindre antibiotika i djurhållningen.

Vetenskapen spelar en central roll i samhällets åtgärdsarbete för att minska näringstillförseln från land. Utifrån vetenskapliga fakta och analyser kan beslutsfattare fatta de beslut som krävs. Men analyserna måste tydligt redovisa sina orsakssamband. I detta fall skulle vi önskat att författarna tydliggjorde att den föreslagna åtgärden att minska proteinkonsumtionen i realiteten förutsätter att odlingsarealen i Sverige minskar. Annars riskerar man att få en förenklad debatt om vilka åtgärder beslutsfattarna ska satsa på för att åtgärda övergödningsproblemen.

Vi stödjer däremot HMI:s uppmaning om ökat fokus även på samhälleliga drivkrafter bakom övergödningen, och regeringen bör stimulera forskning som analyserar sambanden mellan konsumtion och produktion – samtidigt som man fortsätter att ytterligare förbättra avloppshanteringen och minska näringsläckaget från jordbruket i Östersjöregionen.

Ovanstående kommentar är skriven av följande personer vid Stockholms universitets Östersjöcentrum:

Tina Elfwing, föreståndare

Christoph Humborg, vetenskaplig ledare

Bo Gustavsson, ledare för Baltic Nest Institute

Annika Svanbäck, forskare

Carl Rolff, forskare

Gun Rudquist, policychef