Mikroplaster Forskningskommunikation Farliga ämnen Marin nedskräpning

2018.02.14

Vad ska vi göra med plasten?

Använd plasten flera gånger, prioritera plast som bryts ned snabbt i naturen och förbättra de vetenskapliga mätmetoderna när det gäller mikroplast. Detta var några av budskapen vid onsdagens välbesökta Baltic Breakfast.

EU-kommissionen presenterade nyligen sin nya plaststrategi. Nu väntar en rad lagförslag som ska minska plastens negativa påverkan på miljö och människor. Samtidigt pågår ett stort arbete regionalt, nationellt och lokalt, där mer kunskap och ökad samverkan och diskussion är nyckelfaktorer för att forma det framtida samhällets förhållande till plast. Och i det arbetet finns det fortfarande många obesvarade frågor.

Hur påverkas havets djur av plastskräp? Är det rätt att förbjuda plast utan att veta exakt hur skadlig den är? Och vad gör Sveriges regering i plastfrågan? Dessa och fler frågor diskuterades under Baltic Eyes välbesökta frukostseminarium på Scandic Klara i Stockholm onsdagen den 14 februari.

I publiken fanns allt från forskare och politiker till representanter från branschorganisationer inom exempelvis vattenförsörjning och plastproduktion. I detta inlägg följer en kort sammanfattning av vad som sades under seminariet. Du får också:

  • möjlighet att se seminariet i sin helhet (film)
  • föreläsarnas powerpoint-presentationer
  • länktips till vidare läsning

Vill du försäkra dig om att få en inbjudan till nästa Baltic Breakfast bör du registrera dig på inbjudningslistan, som finns här. 

Se livesändningen i sin helhet

”Det är inte plasten som är problemet utan vi människor”

– Minna Hakkarainen, KTH

– Jag tycker om plast, inledde professor Minna Hakkarainen från Institutionen för fiber- och polymerteknologi vid KTH, och konstaterade att det ofta inte är plasten som är problemet – utan vi människor.

– Vi använder ofta inte plasten på rätt sätt och tar inte hand om avfallet. Vi måste lära oss att ta vara på plasten och se plastavfallet som en värdefull råvara, inte ett problem, sa hon.

Det talas allt mer om att fasa ut ”vanlig” plast och gå över till olika biobaserade plaster som är lättare för naturen att bryta ned.  

Enligt Minna Hakkarainen finns det flera fördelar med en sådan omställning – men det är långt ifrån den enda lösningen för att komma åt plastens skadeverkningar på miljön.

– Ta papperspåsen till exempel. Den framförs ofta som ett miljövänligt alternativ till plastpåsar. Men i realiteten krävs det mycket mer energi och vatten för att tillverka papperspåsen än plastpåsen, sade hon.

När man utformar åtgärder utifrån miljöns bästa är det därför viktigt att se till produkternas hela livscykel innan man fattar beslut.

– I dag har vi till exempel en bättre pappersåtervinning än plaståtervinning. Men om plaståtervinningen blir bättre och vi dessutom går över till de tjockare påsarna, som håller längre, skulle plastpåsar kunna blir ett ganska miljövänligt alternativ, sade Minna Hakkarainen

Hennes slutsats var att frågor om exempelvis nedbrytbarhet och plastens skador på miljön ofta blir komplexa när det gäller att införa effektiva åtgärder. Därför välkomnar hon särskilt de delar i EU:s nya plaststrategi, som slår fast att plastavfall är en värdefull och viktig råvara.

– Jag tror vi kan skapa många nya arbetstillfällen och spara mycket energi om vi blir bättre på att återvinna. I dag är det bara 30 procent av all plast i Europa som återvinns – och det är ändå bland de högsta siffrorna i världen.

Plaster hör inte hemma i hav, sjö och natur

– Marie Löf, Östersjöcentrum

 

– Det finns en studie som uppskattar att mellan 4,8 och 12,7 miljoner ton plast tillförs haven varje år, inledde Marie Löf, ekotoxikolog och expert på mikroplast vid Stockholms universitets Östersjöcentrum.

Samtidigt ökar den globala plastproduktionen exponentiellt sedan 1960-talet.  

– EU:s plaststrategi är välkommen. Den innehåller flera lagförslag för att minska plasttillförseln till havet, som till exempel att öka insamlingen av skräp i hamnar, och att samla in uttjänt fiskeutrustning. Man väntar sig även ett förbud för tillsatt mikroplast i olika produkter, sa hon, och nämnde att Sverige nyligen förbjudit mikroplast i kosmetiska produkter som sköljs av.

– Kosmetika är bara en mycket liten källa till mikroplast i havet, konstaterade Marie Löf, och fortsatte:

– En annan viktig källa är allt plastskräp som hamnar i havet. Den kommer från exempelvis förpackningar och redskap från fiskeindustrin, som fragmenteras och så småningom blir mikroplast.

För att kunna åtgärda något behövs en uppskattning av problemets storlek och utspridning. Att mäta hur mycket mikroplast som finns i havet är en stor utmaning, konstaterade Marie Löf.

– De flesta provtagningarna samlar in plast som flyter i ytan. Därför har vi än så länge mycket sämre kunskap om hur mycket mikroplast som finns längre ner i vattenkolumnen och på djupa havsbottnar, sa hon.

Dessutom är det svårt att fånga upp de allra minsta plasterna, vilket gör att forksningen i dag mest har tittat på de större plastpartiklarna; från ungefär en tredjedels millimeter och uppåt.

– Vi har dåliga kunskaper om den mindre plasten. Och när det gäller de allra minsta partiklarna, nanoplasterna, vet vi i princip ingenting om hur det ser ut i miljön, sa Marie Löf..

Även när det gäller effekterna av mikroplast på havets djur är vetenskapen än så länge i sin linda. Enligt Marie Löf saknas det en samlad och bra bild av vilken skada mikroplasten gör i havet. Många av de studier som visat effekter på reproduktion, tillväxt och andra faktorer har fått kritik under senaste året för att man inte använder naturliga partiklar (exempelvis lerpartiklar) som kontroll.  

– De studier som testar effekter i labb använder också gärna ny plast, få plastsorter, och framför allt i betydligt högre koncentrationer än vad vi vet att vi har i havsmiljön i dag, sa Marie Löf, och efterlyste fler studier som:

  • tar hänsyn till de här naturliga partiklarna och deras effekter
  • gör experiment med olika sorters plaster
  • tittar på ekologiskt relevanta effekter, som exempelvis reproduktion och tillväxt under längre tidsperioder
  • undersöker olika arter och jämför utfallen vid olika plastkoncentrationer

 – Vad gäller mätningar till havs behövs det standardiserade metoder för hur man samlar in plasterna i miljön, så att resultaten blir jämförbara.  Och vi behöver också veta mer om de mindre partiklarna i havsmiljön, sa hon.

Presentationen avslutades med en retorisk fråga: Ska vi då fortsätta med business as usual när det gäller produktion och konsumtion av plast, eftersom forskningen inte har alla svaren?

– Nej, jag tycker inte det, svarade Marie Löf sig själv.

Enligt henne är plast inte ett naturligt material och hör därför inte hemma i hav, sjö och natur.  Dessutom råder det stor osäkerhet kring vilka koncentrationer som verkligen finns i haven, mikroplaster är redan spridda i den globala havsmiljön och vi har inga sätt att rena haven från mikroplast.

– Därför bör vi tillämpa försiktighetsprincipen och försöka stoppa tillförseln av både stor plast och mikroplaster till sjöar och hav, avslutade Marie Löf.

Vi ser att medvetenheten ökar hos konsumenterna

Malin Johansson, Miljödepartementet

– Plastfrågan är en väldigt prioriterad fråga av regeringen, sade Malin Johansson, departementssekreterare vid kemikalieenheten på Miljödepartementet, som informerade om vad regeringen gör i när det gäller att hantera plasten i samhället.

– Regeringen insåg tidigt att det här med plast krävde mer kunskap. Förra året beställde man därför en stor plastutredning, sa hon.

Är det till exempel lämpligt med engångsplast, det vill säga att vi har ett material som kan bestå i 100 år, men som vi bara använder i några sekunder och sedan slänger?

– Den sortens stora frågor om hur vi ska hantera plasten i framtiden är just det som utredningen ska försöka besvara, sa Malin Johansson.

Därefter är det tänkt att Havs- och vattenmyndigheten och Naturvårdsverket ska ta emot resultaten och föreslå åtgärder.

– Regeringen har även tillsatt pengar till Håll Sverige Rent för exempelvis strandstädning på västkusten, fortsatte hon.

Vidare har Kemikalieinspektionen har fått i uppdrag att se över möjligheterna till att förbjuda mikroplast även i kosmetiska produkter som inte sköljs av. Samtidigt har Livsmedelsverket fått i uppdrag att titta på mikroplast i dricksvatten.

– Om jag skulle nämna allt som görs i denna fråga skulle det ta hela dagen. Detta är ett komplext arbete som kommer att pågå i många år; och handlar i slutänden om hur vi människor ska leva med plasten, avslutade Malin Johansson. 

Nedladdningsbara presentationer:

Minna Hakkarainens presentation

Marie Löfs presentation

Hanna Sjölunds presentation

LÄS MER

Baltic Eyes policy brief om mikroplastens effekter på marina djur.

Text: Henrik Hamrén

Foto: Mona Wallin