Forskningskommunikation

2017.11.26

...vikten av att skriva folk på näsan... (del 2)

Ingen vill bli skriven på näsan, brukar det heta. Men det är inte helt sant. Jag tror att de allra flesta faktiskt vill bli skrivna på näsan – så länge de inte märker det.

I samma veva som vi publicerade vårt nya faktablad om hur båtlivet påverkar undervattensvegetation i Östersjön publicerade vi det också i artikelform på hemsidan. Sedan skrev vi en artikel om att vi hade gjort ett nytt faktablad. Sedan twittrade om det nya faktabladet och om artikeln om att vi hade gjort ett nytt faktablad.

Den sortens metarapportering inget nytt. De allra flesta, även public service och de stora tidningarna, gör det hela tiden; skriver artiklar om sina artiklar och gör teveinslag om hur det är att göra teveinslag. Betyder det att det är bra? Inte nödvändigtvis. Men för oss var det en naturlig följd av de frågor som genomsyrat hela vår arbetsprocess: Varför behövs en snygg och kvalificerad vetenskaplig sammanställning av båttrafikens effekter? Och vem har användning av den?

Därför skrev vi inte en artikel som upprepade VAD (båttrafikens påverkan) eller HUR (forskningsmetodiken). Istället skrev vi om VARFÖR, med fokus på faktabladets funktion.

Följaktligen blev rubriken inte heller något i stil med: Så påverkas växtligheten av båtlivet, utan istället: Ny fact sheet och film ska hjälpa kommunala havsplanerare.

Artikeln innehåller nästan ingen info alls om det vetenskapliga sakinnehållet, men desto mer om hur tjänstemän på kommuner och länsstyrelser faktiskt kan använda faktabladet i sin vardag när det gäller exempelvis havsplanering och beslut om bygglov för båtbryggor.

Vissa läsare kan säkert känna sig skrivna på näsan och tänka: Äsch, jag vet väl själv vilken kunskap jag behöver. Men den risken tar vi. För i slutänden handlar det om att öka förståelsen – och förståelse handlar inte bara om innehåll, utan också om kontext.

Det finns förstås alltid en gräns för när ivern att skapa förståelse och kontext tippar över i en nitisk eller rentav provocerande övertydlighet. Men den här gången tycker jag vi höll oss på rätt sida den gränsen.

henrik

Henrik Hamrén

Vetenskapsjournalist
henrik.hamren@su.se