Farliga ämnen

Skadliga ämnen som påverkar livet i Östersjön

Farliga ämnen

I den marina miljön används begreppet farliga ämnen för alla ämnen som är giftiga, svårnedbrytbara och kan ackumuleras i levande organismer. Hit hör även ämnen som påverkar hormon- och immunsystemen, samt cancerogena, mutagena och reproduktionsstörande ämnen.

Hur farligt ett ämne är för havsmiljön beror på dess giftverkan, i vilken koncentration det förekommer i miljön, hur länge det verkar innan det bryts ned, hur det samverkar med andra miljögifter, om det kan tas upp av växter och djur, vilka organismer som tar skada och i vilka livsstadier skadan sker.

De allra flesta miljögifter förekommer inte naturligt i den marina miljön. De hamnar i havet via utsläpp från mänskliga aktiviteter.

En del farliga ämnen, till exempel tungmetaller, finns naturligt i miljön. Men utsläppen från mänskliga aktiviteter har lett till att halterna av även dessa ämnen har ökat.

Östersjön gränsar till nio länder. Totalt bor det cirka 85 miljoner människor i avrinningsområdet.

Hela regionen är starkt industrialiserad. Längs kusten ligger många växande storstäder med industrier och mycket trafik.

I framför allt de södra delarna av avrinningsområdet bedrivs intensivt jordbruk och storskalig djurhållning.

De omfattande mänskliga aktiviteterna på land genererar stora mängder skadliga ämnen. En del av dem hamnar så småningom i havet där de kan skada växt- och djurlivet.

Östersjön är ett instängt innanhav - och därför extra känsligt för föroreningar.

Det beror framför allt på att Östersjöns enda kontakt med Nordsjön sker genom de grunda och trånga sunden vid Öresund och Bälten. Det tar ungefär 30 år för allt vatten i Östersjön att bytas ut.

Många farliga ämnen binds dessutom till bottensedimenten eller tas upp av levande organismer i havet, vilket förlänger deras uppehållstid i Östersjön.

Ända sedan industrialiseringens början har Östersjön exponerats för olika typer av föroreningar. Framväxten av moderna samhällen med växande produktion och konsumtion av varor och tjänster, allt mer motordriven trafik och ökande jordbruk, har varit negativt för havsmiljön.

En del utsläpp har minskat tack vare fler och strängare regleringar. Under de senaste decennierna har till exempel reningen av industriernas utsläpp och hushållens avlopp förbättrats avsevärt i många länder.

Samtidigt har människans användning av syntetiska kemikalier ökat.

Ämnena

Europas handelsmarknad innehåller i dag över 100 000 olika kemiska ämnen. Varje år introduceras nya ämnen som det ofta saknas tillräcklig kunskap om.

Numera finns det skadliga ämnen överallt i vår vardag – i kläder, mat, leksaker möbler, bilar, datorer, telefoner. Och en betydande del av dem når förr eller senare havet.

Dioxiner

Bildas bland annat vid förbrännings- och tillverkningsprocesser, t ex sopförbränning och järn- och stålproduktion. Svårnedbrytbara och ofta mycket giftiga. Ämnesgruppen dioxiner består av över 200 kemikalier. TCDD är ett av de starkaste gifterna man känner till.

PCB (polyklorerade bifenyler)

Industrikemikalier som främst användes inom byggsektorn, i till exempel fogmassor, plaster och hydraulisk olja. Förbjöds i Sverige på 1970-talet. Ämnesgruppen PCB:er består av över 200 kemikalier. Vissa PCB:er liknar dioxin i strukturen, har liknande effekter och är mycket giftiga.

Metaller

Bland de metaller som kan ha skadliga effekter i miljön finns både lätta, t ex aluminium och cesium, och tyngre metaller, som bly, kadmium och kvicksilver. Vissa tungmetaller, som koppar och järn, fyller nödvändiga funktioner för biologiskt liv men kan vara skadliga i höga koncentrationer.

Bekämpningsmedel (pesticider)

Används antingen i biocidprodukter, som exempelvis råttgift, träskyddsmedel, myggmedel och desinfektionsmedel, eller i växtskyddsmedel och bekämpningsmedel mot ogräs, skadeinsekter och svampsjukdomar. TBT (tributyltenn) är en organisk form av tenn – och ett mycket giftigt ämne, som bland annat använts i båtbottenfärger.

Högfluorerade ämnen

Tillhör de absolut mest svårnedbrytbara ämnena som sprids till naturen från mänsklig aktivitet. Används bland annat för att skapa vatten- fett- och smutsavvisande ytor vid exempelvis impregnering av kläder, eller i produkter som brandskum, golvvax, livsmedelsförpackningar och rengöringsmedel.

Flamskyddsmedel

Innehåller i många fall klor eller brom, och är ofta giftiga, bioackumulerande och mycket svårnedbrytbara. Används bland annat i plaster, elektronik, möbler, textilier och isoleringsmaterial.

PAH (polycykliska aromatiska kolväten)

En stor grupp av cancerogena ämnen. Består av hundratals enskilda ämnen, som är fettlösliga och ofta svårnedbrytbara. Bildas bland annat vid ofullständig förbränning av organiskt material (kol, olja, trä), fartygstrafik, rökning, eldning, fordonstrafik och återvinning av gamla bildäck.

Läkemedel

Bara i Sverige används drygt 7000 läkemedel med sammanlagt mer än 1000 aktiva substanser. Och nya substanser tillkommer varje år. Avloppssystemen är den största spridningsvägen för läkemedelsrester till miljön. Kunskapen om dess effekter i miljön är relativt begränsad jämfört med många andra miljögifter.

Fler ämnen

Listan över ämnen som hamnar i Östersjön kan göras lång. I olika övervakningsprogram och på prioriteringslistor finns fler ämnen och ämnesgrupper än de ovan listade, som också identifierats som problematiska i den marina miljön.

Förekomsten av olika farliga ämnen varierar i olika delar av Östersjön och över tid. Det går i dagsläget inte att säga vilka av de övervakade ämnena som har de största negativa effekterna.

Okända ämnen

I havsmiljön finns en mängd ämnen som är helt okända eller relativt nya för miljöövervakningen och havsforskningen. De kan ha funnits i miljön i många årtionden men kunskapen om dem och deras effekter på havet är ännu obefintlig eller väldigt fragmentarisk. Dessutom producerar kemikalieindustrin en mängd helt nya kemikalier varje år.

I takt med att samhället producerar och använder allt fler och mer kemikalier, ökar risken för att det uppkommer skadliga effekter på havsmiljön som vi inte kan förutse.

Partiklar

Till föroreningarna i havsmiljön hör även olika partiklar, som exempelvis mikroplast och nanopartiklar. Precis som de flesta farliga ämnen härrör de från mänskliga aktiviteter. De förekommer också i många vardagsprodukter. Denna typ av förorening är relativt ny för miljöforskningen. Vi vet fortfarande lite om partiklarnas påverkan på havet. De senaste åren har problemet dock uppmärksammats globalt och lett till utökad forskning på deras spridning och skadeverkningar.

Mikroplast

Plastpartiklar som är mindre än 5 millimeter. Hittas i nästan alla havsmiljöer. En del mikroplaster tillverkas för att användas vid blästring samt tillsätts i kosmetika och kroppsvårdsprodukter. Andra bildas exempelvis vid tvätt av syntetiska textilier, slitage av bildäck och båtbottenfärger. Mikroplaster bildas också när större plastföremål bryts ned i miljön. Så gott som alla havslevande djur kan få i sig mikroplast, särskilt musslor och andra filtrerande djur. Är partiklarna tillräckligt små kan de ta sig in i vävnader och celler.

Nanopartiklar

Samlingsnamn för partiklar mindre än 100 nanometer (= 1 tiotusendels millimeter) i diameter. Förkommer bland annat i solkräm, elektronik, livsmedelsförpackningar och för medicinska ändamål. Nanopartiklar kan även bildas vid förbränning.

Källorna

Havets levande organismer exponeras för farliga ämnen på många olika sätt. Och spridningsvägarna blir allt mer komplicerade.

För bara 20-30 år sedan förknippades utsläpp av farliga ämnen mest med industriutsläpp från exempelvis glasbruk och massafabriker som spolade sitt avloppsvatten direkt ut i Östersjön.

För den typen av så kallade punktkällor har avloppsreningen och kontrollerna dock förbättrats avsevärt sedan dess.

I dag kommer merparten av utsläppen istället från fler och mindre källor, så kallade diffusa källor, såsom läckage från byggnadsmaterial, förbränning, elektronik, vägtrafik och jord- och skogsbruk.

En viktig del av de diffusa utsläppen kan också kopplas till människans vardagskonsumtion via varor vi använder och förbrukar i vår vardag, såsom möbler, kläder, leksaker, rengöringsmedel och kroppsvårdsprodukter.

Farliga ämnen kan spridas direkt till Östersjön från punktutsläpp, som industriavlopp. Men många farliga ämnen sprids till havet via olika transportvägar: luft vattendrag, reningsverk och direkt avrinning.

De flesta av dessa utsläpp är svåra att överblicka – och därför också svåra att åtgärda.

Industri

Industrier kan släppa ut ett stort antal skadliga ämnen i miljön. Energi- och värmeproduktion är en viktig utsläppskälla för PAH till havet. Gruvdrift, metallindustri och energi- och värmeproduktion släpper även ut bland annat arsenik, bly, kadmium, nickel och kvicksilver.

Industriell träimpregnering släpper ut arsenik och krom.

Industriernas avloppsrening har förbättrats avsevärt men kan fortfarande föra dioxiner till havet. Man har även upptäckt att reningsverkens mikrobiella processer för nedbrytning kan förändra ämnen i avloppsvatten och göra dem skadliga för miljön.

Jord- och skogsbruk

Inom jord- och skogsbruket används stora mängder skadliga ämnen. Till exempel sprids bekämpningsmedel mot ogräs och skadedjur på jordbruksmarkerna och sedan vidare till vattenmiljön. De flesta jordbruk använder även handelsgödsel, som bland annat kan innehålla kadmium och krom.

Många av de skadliga ämnena från jord- och skogsbruk förs till havet eller grundvattnet via avrinning. Men många bekämpningsmedel och till exempel PAH och nickel från arbetsfordonens avgaser och oljor kan även transporteras till havet via atmosfären.

Stad

Stadsluften i flera europeiska städer innehåller bland annat höga halter av bland annat kväveoxider och nanopartiklar, som förs till havet via atmosfären.

Förbränning av exempelvis fossila bränslen och avfall, samt förbränning i krematorier, släpper ut tungmetaller som kvicksilver, kadmium och bly.

Hushållens småskaliga vedeldning är en stor utsläppskälla av PAH till atmosfären.

Läkemedel, högfluorerade ämnen, flamskyddsmedel och mikroplast är exempel på skadliga ämnen som även kan spridas via hushållens avlopp. Avloppen kan också släppa ut oktylfenol och nonylfenol från rengöringsmedel och textilier, samt en mängd andra syntetiska kemikalier.

Trafik

Fler än 75 miljoner bilar trafikerar vägarna i Östersjöländerna. Avgaser från biltrafik släpper ut PAH, nanopartiklar och kväveoxider. Dieselfordon släpper även ut nickel.

I och i närheten av större städer är det framför allt person- och lastbilar som orsakar de största utsläppen av bland annat PAH och nanopartiklar. Slitage av bromsbelägg, däck, dubbar och vägbeläggning orsakar utsläpp av många tungmetaller, däribland zink, krom, kadmium, koppar och bly.

Sjöfart

Sjöfarten ökar stadigt. Numera är mer än 2 000 större fartyg ständigt till sjöss i Östersjön.

Avgaserna från färjor och tankfartyg är en viktig källa för kväveoxid och svaveloxider. Ungefär en tiondel av utsläppen hamnar i Östersjön. Resten faller ned över land.

Sjöfarten står även för en stor del av partikelutsläppen, t ex nanopartiklar, längs kusterna.

Oljespill och avgaser orsakar utsläpp av bland annat PAH. Toalettavfall som dumpas i havet kan innehålla läkemedelsrester och en rad andra skadliga ämnen.

Båtbottenfärger kan innehålla många farliga ämnen, som TBT, koppar, zink och Irgarol. TBT är sedan 2008 helt förbjudet. Irgarol och zink är förbjudna att använda på fartyg och fritidsbåtar i Östersjön. Men de finns fortfarande i många gamla färglager och kan frigöras när skroven rengörs.

Atmosfär

Den största tillförseln av dioxiner till Östersjön sker numera genom atmosfäriskt nedfall. En stor del kommer från förbränningsprocesser i länder och områden utanför avrinningsområdet.

Andra vanliga luftburna ämnen som hamnar i Östersjön är PAH, flamskyddsmedel, högfluorerande ämnen, PCB, DDT, lindan och nanopartiklar. Från atmosfären kommer även betydande mängder av tungmetaller som kvicksilver, arsenik, bly, kadmium, koppar, nickel och zink.

De skadliga ämnena från atmosfären faller antingen direkt ned i havet eller på land. Från land transporteras en del vidare till havet via avrinning från floder, åar och vattendrag.

Gamla synder

Efter många decennier av tillväxt och utsläpp från land har en historisk skuld sakta men säkert byggts upp i Östersjöns botten. I många områden innehåller bottensedimentet fortfarande höga halter av exempelvis dioxin, DDT, PCB, PAH, TBT och olika metaller. Ämnena kan tas upp av bottenlevande djur och växter, eller läcka till vattenmassan.

Under andra världskriget dumpades cirka 40 000 ton kemisk ammunition och annan krigsmateriel i Östersjön – innehållande uppskattningsvis
15 000 ton kemiska stridsmedel som senapsgas och arsenik. Med tiden börjar dessa läcka ut och förorena vatten och bottensediment.

Så kallade fiberbankar utanför gamla nedlagda massaindustrier innehåller stora mängder kemiskt behandlade träfibrer, och läcker bland annat kvicksilver och dioxin.

Efter kärnkraftsolyckan i Tjernobyl i nuvarande Ukraina 1986 spriddes radioaktiva partiklar som uran och cesium över stora landområden. Halterna av dessa ämnen i Östersjöns vatten, sediment och fisk är fortfarande betydligt högre i dag än före olyckan.

Skadorna

Det finns i dag vetenskapliga belägg för att många kemikalier kan skada havets djur och växter. Men kunskapen om vilka ämnen som orsakar vilka typer av skador hos vilka arter, är fortfarande begränsad.

Generellt kan man säga att faran för miljön avgörs av ämnets koncentration och dess effekt.

Samtidigt är det viktigt att komma ihåg att havets organismer inte utsätts för ett farligt ämne i taget utan för komplexa blandningar av många olika ämnen. Därför krävs det betydligt mer forskning och kunskap om både enskilda ämnen och alla de komplexa blandningar som förekommer i havet – och vilka dessa så kallade cocktaileffekter har på livet i havet.

Dioxiner och dioxinlika PCB

Lagras i fettvävnad och skadar fiskens fortplantning och utveckling.

Kvicksilver

Dess organiska form, metylkvicksilver, skadar fiskens fortplantning. Halterna är högst i större rovfiskar, och varierar i olika områden i Östersjön. Snitthalterna i strömming har halverats sedan 1970-talet och är i dag låga till måttliga.

Kadmium

Kan störa fiskars fortplantning och immunsystem. Halterna i strömming är oförändrade sedan början av 1980-talet.

Bekämpningsmedel

Många insektgifter hämmar ett livsviktigt enzym i nervsystemet vilket kan leda till att fisken dör. Lägre doser påverkar förmågan att jaga föda eller fly. Vissa bekämpningsmedel är även hormonstörande samt hämmar luktsinne och fortplantning.

Flamskyddsmedel

Höga halter av HBCDD i strömming rapporteras från mätstationer längs hela Östersjökusten, från Kattegatt till Bottniska viken. Flamskyddsmedel kan orsaka embryomissbildningar hos fiskar.

PAH

Skadar arvsmassan och är cancerframkallande. Kan orsaka förändringar i levern, öka aktiviteten i avgiftningsenzym, störa ämnesomsättning samt hämma tillväxt, reproduktion och andra viktiga funktioner.

Läkemedel

Vissa aktiva substanser i läkemedel kan ackumuleras i fiskens vävnader och orsaka negativa effekter. Hormoner från till exempel p-piller återfinns i Östersjöfisk och verkar hormonstörande, hämmar fortplantningen och leder till att hannar feminiseras.

TBT

Halterna i blåmusslor är fortfarande oacceptabelt höga. Verkar hormonstörande på snäckor och kan leda till att honsnäckor utvecklar manliga könsorgan, vilket i sin tur gör att populationer riskerar att minska eller helt dö ut.

PAH

Tas upp av bottenlevande djur och anrikas i näringskedjan. Kan orsaka skador på arvsmassan och påverka förmågan att fånga byten eller fly. Vissa ryggradslösa djur, exempelvis musslor, har dålig förmåga att bryta ned PAH, som då ansamlas i djuren.

Bekämpningsmedel

Verkar hormonstörande och skadar DNA, proteiner och viktiga funktioner i cellerna. Hämmar bland annat tillväxt och reproduktion. Kan även förhindra skalömsning hos kräftdjur.

Kadmium

Ryggradslösa djur är särskilt känsliga för kadmium. Kan vara hormonstörande för kräftdjur, hindra skalömsning och störa fortplantningen. Kadmiumhalterna i musslor i Östersjön är måttligt till mycket förhöjda jämfört med vad som anses vara naturliga halter.

Koppar

Ingår i vissa båtbottenfärger. Kan vara hormonstörande för kräftdjur och störa fortplantningen.

PCB

Giftigt för musslor och kräftdjur. Har i experiment visats skada immunförsvaret hos kräftdjur.

Läkemedel

Hormoner i läkemedel kan verka hormonstörande och hämma fortplantningen hos musslor och andra ryggradslösa djur.

Kvicksilver

Ansamlas i till exempel kräftdjur och musslor. Det är stor skillnad på hur giftigt kvicksilver är för olika ryggradslösa djur. Generellt sett är larver och djur i de juvenila stadierna mest känsliga.

Flamskyddsmedel

Har i experiment visat sig vara skadligt för alger. Det är fortfarande oklart om ämnet ger negativa effekter i de koncentrationer som förekommer i miljön.

PAH

Har i experiment visat sig skada växtplankton genom att hämma deras tillväxt. Kan ansamlas i alger eftersom dessa inte kan bryta ned PAH.

Tungmetaller

Kärlväxter tar upp tungmetaller som kadmium, koppar, bly och zink via sina rotsystem. Kan fortsätta upp i näringskedjan när djur äter växterna. Makroalger (t ex blåstång) är känsliga för exempelvis koppar, som kan hämma tillväxt och störa fortplantning. Koppar kan också ackumuleras i växtplankton och störa fotosyntesen. Kvicksilver hämmar tillväxten hos rödalger.

Bekämpningsmedel

Kan hämma tillväxt hos alger och växtplankton.

Fenol

Ett giftigt ämne, som hämmar tillväxten hos makroalger och växtplankton. Stör även fortplantningen hos makroalger.

Högfluorerade ämnen

Skadar immunförsvaret och fortplantningen, och kan leda till att fågelungarna dör innan kläckning. Höga halter av det högfluorerade ämnet PFOS har hittats hos sjöfågel, bland annat i sillgrissleägg. Halterna ökar även i ägg hos pilgrimsfalk.

Dioxiner och dioxinlika PCB

Mycket giftiga. Verkar hormonstörande, bioackumuleras och skadar fortplantning och utveckling. Halterna i sillgrissleägg har sjunkit sedan 1970-talet men ligger numera fortfarande på en relativt hög nivå.

Flamskyddsmedel

Påverkar bland annat immunförsvar och sköldkörtel, leder till äggskalsförtunning och minskar häckningsframgången. Det rapporteras numera om oroande höga halter av PBDE i havsörnar i Östersjöområdet.

PAH

Kan skada arvsmassan och embryoutvecklingen. I experiment där olja innehållande PAH penslats på eller injicerats i fågelägg överlevde färre ungar. De som överlevde drabbades av allvarliga missbildningar. Försök med fågelungar och vuxna fåglar som utsatts för PAH ledde till leverskador, påverkat immunförsvar, förstorade testiklar, lägre vikt och påverkad körtelfunktion.

Läkemedel

Smärtstillande läkemedel i gruppen NSAID, såsom Diklofenak, Ibuprofen och läkemedel för veterinärt bruk, är dödligt giftiga för fåglar. Orsakar svåra njurskador, ledsjukdomar. Rovfåglar, ugglor och asätande fåglar är särskilt utsatta.

Kvicksilver

Metylkvicksilver ansamlas i äggen. Kan störa fortplantningen, ge färre ägg och leda till att fågelungarna dör innan kläckning. Kan även skada immunförsvaret. Halterna har halverats i sillgrissleägg sedan 1970-talet.

Bly

Ansamlas i njurar och skelett. Unga fåglar är känsligare än vuxna. Kan i högre dosen påverka fågelungars tillväxt och leda till akut blyförgiftning hos rovfåglar. Varje år påträffas havsörnar kring Östersjön som dött av blyförgiftning.

Dioxin och dioxinlika PCB

Mycket giftigt. Dioxiner är skadliga för immunförsvaret, fortplantning och utveckling, hormonstörande och cancerframkallande. Stora PCB-utsläpp för några decennier sedan ledde till att Östersjöns sälar fick stora problem med fortplantningen och minskade drastiskt i antal.

PAH

Cancerframkallande. Skadar arvsmassan. Kan skada immunförsvaret.

Högfluorerade ämnen

Orsakar leverskador och reproduktionsstörningar i tillräckligt höga halter. Förhöjda halter av PFOS hittas numera i leverprover från säl i Östersjön. Koncentrationen av vissa högfluorerade ämnen har ökat i svenska uttrar varje år sedan början av 1970-talet.

Kadmium

Ansamlas i och kan orsaka skador på njurarna. Bidrar troligen till benskörhet och skador på skelettet.

Kvicksilver

Den organiska formen metylkvicksilver skadar fortplantning, immunsystem, nervsystem och njurar. Skadar nervsystemets utveckling hos däggdjursfoster.

Dioxiner och dioxinlika PCBer

Vissa dioxiner är cancerframkallande och kan skada immunförsvar och nervsystem, samt orsaka fosterskador. På grund av de höga halterna av dioxin och dioxinlika PCB i fet Östersjöfisk (strömming, vildfångad lax och öring) rekommenderar Livsmedelsverket att barn, ungdomar och kvinnor som vill få barn, samt gravida eller ammande kvinnor, inte bör äta sådan fisk oftare än två-tre gånger per år. Övriga bör inte äta fet Östersjöfisk oftare än en gång i veckan.

Kvicksilver

Skadligt för fortplantning, immunsystem, nervsystem och njurar. Långvarig exponering för kvicksilver eller metylkvicksilver kan orsaka permanent skada på hjärna och njurar. Fosterstadiet är extra känsligt för kvicksilver, särskilt metylkvicksilver, som i höga doser skadar fostrets hjärna och kan leda till utvecklingsstörningar. Metylkvicksilver finns framför allt i sötvattensfiskar som abborre, gös och gädda.

Högfluorerade ämnen

Fisk är en väsentlig källa till PFOS för människor. I en svensk studie av 108 kvinnor konstaterades att ju högre konsumtion av gädda, abborre och gös (bland annat från Vättern) desto högre halter av PFOS i blodet. Halterna av PFOS i fisk i Östersjön är dock betydligt lägre än i Vättern.

Flamskyddsmedel

Finns bland annat fet i Östersjöfisk. Mellan 1970- och 1990-talet ökade halterna av flamskyddsmedel i blodet hos européer stadigt, för att sedan minska. Dock ökar halterna i bröstmjölk hos svenska mödrar. Höga halter under fosterstadiet misstänks skada barns mentala och fysiska utveckling.

PAH

Musslor har svårt att bryta ner PAH och kan därför innehålla höga halter. Vissa PAH och PAH-blandningar kan skada DNA och är cancerframkallande. Skadar även immunförsvaret, lever, njurar och lungor och kan ge astmalikande symptom. Höga PAH-halter under fosterstadiet påverkar barnens mentala utveckling samt ökar risken för barnastma.

Verktygen

De farliga ämnena i miljön lyder inga gränser. Vissa når Östersjön via avloppsrör, vattendrag eller grundvattnet. Andra färdas hundratals mil med vindar eller havsströmmar.

Därför måste även arbetet för att skydda Östersjön vara gränsöverskridande.

Förbud och regleringar för att minska mängden farliga ämnen i havet gör liten eller ingen skillnad så länge de bara införs i några enskilda länder.

Det finns redan flera goda exempel på hur effektivt det kan vara att samordna nationella åtgärder genom Östersjösamarbeten, EU-lagar eller internationella överenskommelser. Ett är övergången till blyfri bensin under 1990-talet. Ett annat är förbuden mot vissa skadliga bekämpningsmedel.

Det mest effektiva sättet att stoppa flödena av skadliga ämnen i samhället och miljön – är att göra det tillsammans. Nedan följer en rad exempel på viktiga gemensamma plattformar för samarbeten på olika nivåer: regionalt, inom EU och globalt.

Regionala samarbeten

Helcom - Baltic Sea Action Plan (BSAP)

Helsingforskommissionen (Helcom) är ett tongivande samarbetsorgan för Östersjöländernas gemensamma miljöarbete. Arbetet utgår från en särskild handlingsplan för Östersjön, BSAP. Det övergripande strategiska målet är ”ett Östersjön ostört av skadliga ämnen”. I planen listas bland annat elva särskilt viktiga ämnen/grupper (substances of specific concern): dioxiner, TBT:er, BDE:er, PFOS/PFOA, HBCDD, nonylfenoler, oktylfenoler, klorparaffiner, endosulfan, kvicksilver och kadmium.

EU-samarbeten

REACH- förordningen

EU:s grundläggande rättsakt för registrering, utvärdering, godkännande och begränsning av kemikalier och blandningar i kemiska produkter. Grundprincipen i REACH är att tillverkare, importörer och användare ansvarar för att de ämnen de använder inte skadar miljö eller människors hälsa. Ansvaret för riskbedömningar, tester och information ligger på tillverkarna och i viss mån importörerna.

CLP-förordningen

Reglerar hur EU-länderna ska klassificera, märka och förpacka kemiska produkter. Sedan 2015 reglerar förordningen inte bara enskilda ämnen utan även blandningar. Det betyder att europeiska tillverkare eller importörer måste klassificera även produkter som innehåller blandningar av kemikalier.

Växtskyddsmedelsförordningen

Reglerar hanteringen inom EU av bekämpningsmedel som främst används inom jordbruk, skogsbruk och annan odling. Förbjuder bland annat användandet av ämnen som är cancerframkallande eller påverkar arvsmassan eller fortplantningen.

Biocidförordningen

Reglerar hanteringen inom EU av varor som innehåller biocider (kemiska eller biologiska bekämpningsmedel), såsom båtbottenfärger, träskyddsmedel, konserveringsmedel, desinfektionsmedel och olika skadedjursbekämpningsmedel. Förordningen tillämpas sedan 2013 i alla EU-länder och behöver inte införlivas i ländernas nationella lagstiftning.

Vattendirektivet (WFD)

EUs ramdirektiv för vatten, som anger vad medlemsländerna minst måste klara beträffande vattenkvalitet och tillgång till vatten. Syftet är att bättre samordna medlemsstaternas resurser och förvaltningar. Ställer bland annat krav på miljöövervakning och god kemisk status för alla inlands- och kustvatten.

Havsmiljödirektivet (MSFD)

Ramdirektiv för en marin strategi som styr medlemsländernas arbete för att skydda och bevara EU:s havsmiljöer. Målet är att alla havsområden ska ha nått god miljöstatus senast år 2020.

RoHS-direktivet

EU-direktiv som förbjuder eller begränsar användningen av vissa farliga ämnen (tungmetaller och flamskyddsmedel) i elektriska och elektroniska produkter. Direktivet begränsar bland annat användningen av kvicksilver, kadmium och bly.

EU:s strategi för Östersjöregionen (EUSBSR)

Samarbete mellan EU:s länder runt Östersjön. Strategin antogs 2009 och har tre huvudsakliga mål: ”rädda havsmiljön, länka samman regionen och öka välståndet”. EUSBSR är det första exemplet på en så kallad makroregional strategi för en specifik grupp av medlemsländer, som delar gemensamma territoriella utmaningar och därför behöver samarbeta. Samordningen sker i nära samarbete med Helsingforskommissonen (Helcom).

EMEP

Europeiskt övervaknings- och utvärderingsprogram (European Monitoring and Evaluation Programme) med syftet att främja internationellt samarbete för att lösa problem med långväga gränsöverskridande luftföroreningar.

Globala samarbeten

FN:s miljöprogram (UNEP)

Samordnar arbetet med globala miljöprogram och utvecklar miljöarbetet i utvecklingsregioner. UNEP är FN:s främsta organ på miljöområdet och har cirka 190 av världens länder som medlemmar.

FN:s hållbarhetsmål: Agenda 2030 för hållbar utveckling

De 17 målen (och 169 delmålen) utgör en handlingsplan för människorna, planeten och vårt välstånd fram till år 2030. Målen godkändes av FN:s medlemsländer år 2015. Under mål 6 förbinder sig länderna att bland annat att förbättra vattenkvaliteten genom att minska föroreningar, stoppa dumpning och minimera utsläpp av farliga kemikalier och material.

SAICM (Strategic Approach to International Chemicals Management)

Global kemikaliestrategi från 2006, som syftar till att all produktion och användning av kemikalier senast år 2020 ska ske på ett sätt som gör att de skadliga effekterna minimeras. Fokuserar inte på enskilda ämnen utan på riskhantering i ett bredare perspektiv. Drygt 170 länder och nästan 90 organisationer är anslutna.

FN:s luftvårdskonvention (CLRTAP)

Ramkonvention inom vilken EU, USA, Kanada och länderna i Kaukasus och Centralasien samarbetar för att minska utsläppen av långväga transporterade luftföroreningar av bland annat svavel, kväveoxider, tungmetaller och flyktiga organiska föreningar (POPs).

Stockholmskonventionen

Konvention för att skydda människors hälsa och miljön mot långlivade organiska föreningar, så kallade POPs (Persistent Organic Pollutants). Omfattar bland annat produktion, användning, avfallshantering och miljöövervakning. Fokuserar på ett 20-tal ämnen och har 179 länder anslutna. Konventionen genomförs i EU-lagstiftningen genom den så kallade POPs-förordningen (EG nr 850/2004).

Minamatakonventionen

Ett internationellt regelverk för kvicksilver, framtaget år 2013. Processen för att få tillräckligt många länder att underteckna konventionen pågår. Syftar till att globalt fasa ut användningen och utsläppen av kvicksilver. Exempelvis förbjuds nya kvicksilvergruvor, och de som finns ska stängas ned. Användningen av kvicksilver i ett flertal produkter och processer fasas ut. Åtgärder införs för att minska utsläpp till luft, land och vatten.