2016.12.22

"Ålforskning är inte det lättaste"

2016.12.22

Ål eller inte ål - på julbordet?

Ålen är akut hotad, och det syns få tecken på bättring. Vi frågade två havsforskare om de ska äta ål i jul – och fick olika svar.

Text: Henrik Hamrén

– Ja, jag kommer att ha ål på julbordet i år, säger Håkan Wickström, ålexpert vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU Aqua).

Det är ett lite oväntat svar från en person som vigt flera decennier åt att studera den hotade ålens liv och leverne.  

– Den svenska ålförvaltningen är förhållandevis god. Vi har ett starkt reglerat fiske med ett litet antal licensierade yrkesfiskare. Att då ha dåligt samvete för att man köper och äter lagligt fiskad ål, det tycker jag är fel, säger han.

Ålen föds i Sargassohavet i nordvästra Atlanten, cirka 700 mil från Sverige. Som yngel (glasål) korsar den Atlanten med hjälp av Golfströmmen och hamnar så småningom vid de europeiska kusterna. Den letar sig vidare upp i åar och vattendrag, där den lever i 10-20 år innan den vandrar ut i havet igen. Vid det laget har den växt och blivit en blankål, och påbörjar (sannolikt) en lång vandring tillbaka till Sargassohavet, där den leker – för första och sista gången i livet – innan den dör.

Vi har haft en långsam minskning i Sverige under lång tid

Numera återstår bara knappt tio procent av det europeiska ålbeståndet jämfört med 1950-talets nivåer. Samtidigt är rekryteringen av glasål historiskt låg. Det allvarligaste raset i rekryteringen tog fart under 1980-talet (se figur).

– Vi har haft en långsam minskning i Sverige under lång tid, kanske redan från mitten av 1800-talet. Hur mycket som beror på mänskliga aktiviteter är oklart. Fisket har säkert varit starkt bidragande. Men det finns andra tänkbara orsaker, som ändrade förhållanden i Atlanten och utbyggnad av vattenkraft, säger Håkan Wickström.

Även halterna av miljögifter i havet kan spela in, menar han.

– Ålen är en fet fisk som blir ganska gammal. Det gör den känslig för vissa miljögifter som ansamlas i fettvävnaden och kan göra skada på lite längre sikt.

Men om ålen är i så dåligt skick, borde vi inte stoppa ålfisket helt och hållet?

 – Istället för att jaga de sista få licensierade yrkesfiskarna, som bedriver ett småskaligt och lönsamt fiske, vore det mer effektivt att satsa på att skapa en gemensam förvaltning för hela Östersjöområdet och helst inom hela EU, säger Håkan Wickström.

Länder som Frankrike, Spanien och England har en mycket större naturlig rekrytering än Sverige– och därmed också större möjligheter att producera mer ål.

– Ungefär 95 procent av all glasål som når Europa från Sargasso hamnar i Biscayabukten, Medelhavet, Engelska kanalen och till viss del Nordsjön. Bara en liten andel når ända upp till Östersjön, säger han, och fortsätter:

– Men tyvärr är väldigt stora delar av de ursprungliga uppväxtområdena borta. Det ligger till exempel dammar och vattenkraftverk i vägen, som gör att ålen inte når fram till sina uppväxtområden.

Få länder inom Östersjöområdet och EU når upp till Sveriges höga ambitionsnivå när det gäller att följa EU:s ålförordning. Att förbättra förvaltningen i länder där merparten av glasålarna från Sargasso hamnar är enligt Håkan Wickström den viktigaste åtgärden för att säkra ålens överlevnad.

– Utan en effektivt samordnad insats över hela Östersjöområdet och i hela Europa är det svårt att se hur ålbeståndet ska kunna återhämta sig, säger han.

ålrekrytering HaV, SLU

Uppvandring av ålyngel i sju svenska vattendrag (Göta älv, Dalälven, Viskan, Lagan, Mörrumsån, Rönne å och Motala ström). Rekryteringsindex anger uppvandringen uttryckt i procent på medelvärdet för perioden 1971-1980. (Källa: Hav, SLU)

 Marinbiologen och forskaren Gustaf Almqvist vid Östersjöcentrum älskar ål. Men någon ål blir det inte på hans julbord i år – heller.

– Nej, med tanke på beståndets utveckling och kritiska läge avstår jag från att köpa och äta ål, säger han.

 Han håller med om att en samordnad internationell förvaltning vore ett steg i rätt riktning. Samtidigt tycker han att situationen är så pass allvarlig att allt som går att göra nu måste göras för att förbättra ålens förutsättningar för återhämtning.

– Även om situationen är komplex och ålfisket i Östersjön endast är en mindre del i det stora hela är just fisket ändå en faktor vi kan styra och faktiskt stoppa. Vilket ju även försiktighetsprincipen talar för, säger han.

Gustaf Almqvist hänvisar till det Internationella havsforskningsrådets (ICES) senaste råd från hösten 2016, som konstaterar att ålbeståndets tillstånd är fortsatt kritiskt, och att all mänsklig påverkan på produktion och lekflykt hos ål ska minskas till, eller hållas så nära noll som möjligt.

– Detta är ju något som även EU-parlamentet har uppmanat till. Ett enhetligt fiskestopp bör vara utgångspunkten i alla internationella förhandlingar, säger han.

Ålfiske förbjöds generellt i Sverige 2007, med undantag för yrkesfiskare med tillstånd. På Västkusten stängdes ålfisket helt 2012.

De svenska ålfångsterna har minskat med 73 procent sedan 2006, enligt HaV:s och SLU:s senaste resursöversikt (2016). I samma rapport konstaterar SLU att ålfisket i praktiken kommer att minska med tiden, i takt med att fiskare slutar fiska och inga nya tillstånd beviljas.

ål 2
Europeisk ål. Foto: Naturephote-cz

 Förutom att reglera fisket är ålutsättning sedan länge en centralförvaltningsåtgärd. I Sverige inplanteras årligen mellan två och tre miljoner ålyngel (glasålar). Utan dessa skulle många svenska inlandsvatten inom en snar framtid helt sakna ål.

Glasålen som sätts utkommer framför allt från Frankrike och Storbritannien. Hur många av de utsatta ålarna som lyckas ta sig tillbaka till Sargasso och försöka sig vet man inte.

– Ålforskning är inte det lättaste. Vissa aspekter är fortfarande dunkla för vetenskapen. Även om de europeiska ålarna utgör ett enda bestånd är utmaningarna ändå många eftersom ålen har en så stor geografisk spridning, säger Gustaf Almqvist.

Trots det vet forskarna ändå förhållandevis mycket, betonar han, bland annat tack vare svensk forskning som ger underlag för olika insatser.

Som ett exempel nämner han den ökade kunskapen om var och hur mycket ål som dör i vattenkraftverkens turbiner varje år.

– Vattenkraftens påverkan är en stor och helt avgörande nöt att knäcka, för ålbeståndets överlevnad och för om vi skall kunna njuta av ål på julbordet i framtiden, säger han. 

Fakta:Fisket tar 30 procent

  • Den europeiska ålen utgör ett enda bestånd, som finns i stora delar av Europa, vid Medelhavets kuster samt delar av de asiatiska och afrikanska kontinenterna.
  • Ål fiskas främstmed ålbottengarn. 2005-2011 rapporterades landningar i Östersjön mellan 160 och 417 ton per år. År 2015 var landningen rekordlåga 160 ton.
  • Fisket tar ungefär 30 procent av all blankål som försöker ta sig ta sig ut i havet från svenska åar och vattendrag. Cirka 40 procent dödas i vattenkraftverkens turbiner.
  • Enligt EU:s gemensamma ålförordning från 2007 ska varje medlemsland ha egna ålförvaltningsplaner, som leder till att utvandringen av blankål ökar till minst 40 procent av historiska nivåer.
  • Den svenska ålförvaltningsplanen godkändes av EU-kommissionen 2009. Planen bygger på tre delar: reglerat fiske, utsättning av importerade ålyngel och åtgärder för att minska vattenkraftens påverkan.

Gustaf Almqvist

Marinekolog & Omvärldsanalytiker
gustaf.almqvist@su.se

henrik

Henrik Hamrén

Vetenskapsjournalist
henrik.hamren@su.se