Skyddade områden

Fungerande livsmiljöer och biologisk mångfald – grunden för allt liv i Östersjön

#1 Mångfalden

Under ytan i Östersjön finns en mångfald av växter och djur, som tillsammans utgör byggstenarna i havets marina ekosystem.

Mikroskopiska växtplankton fångar in energi från solen och bildar basen i havets födoväv. Toppredatorer, som gäddan och torsken, regerar allra överst i födoväven.

I det marina ekosystemets intrikata nätverk har varje enskild art sin specifika roll.

Så många arter finns det i Östersjön

Artrikedomen är havets livförsäkring.

De olika arterna samspelar med varandra och sina livsmiljöer i ett stort och komplicerat nätverk där varje art har sin specifika funktion. Om en art försvinner träder andra arter in och tar dess plats i ekosystemet.

Östersjön är ett artfattigt hav – och därför extra känsligt. Om en art försvinner är det inte säkert att det finns en annan art som kan ta över dess funktioner i ekosystemet.

I ett välmående och levande hav samspelar arterna sinsemellan och med sina olika livsmiljöer. Många arter kräver alldeles specifika miljöer och förhållanden för att överleva.

Detta samspel har tagit många tusen år att utveckla. Och det blir aldrig helt slutfört – eftersom havets ekosystem ständigt förändras.

De största förändringarna i havet orsakas i dag av människan. Sådant som kommersiellt fiske, utsläpp av miljögifter och allt för stor näringstillförsel från land belastar arternas livsmiljöer – och skapar sämre förutsättningar för livet i havet.

Samtidigt har många arter en fantastisk förmåga att anpassa sig när förhållandena i deras livsmiljöer ändras. Hur duktiga arterna är på att anpassa sig styr hur motståndskraftigt ekosystemet är.

I alla ekosystem finns det vissa arter som är särskilt viktiga utifrån vilken funktion de fyller. De kallas nyckelarter.

Marina nyckelarter lever ofta överst i näringskedjan, bland toppredatorer som gädda och säl. Men även växter kan vara nyckelarter. I Östersjöns ekosystem spelar till exempel blåstången en viktig roll.

I ett artfattigt hav som Östersjön blir nyckelarterna extra viktiga. Förlusten av en enda nyckelart skulle kunna förändra Östersjöns ekosystem i grunden.

En av Östersjöns främsta nyckelarter är torsken.

Hur mycket torsk som finns i havet påverkar förekomsten för en mängd andra arter – från sill och skarpsill ner till djur- och växtplankton.

Om torsken försvann från Östersjön skulle det påverka hela ekosystemet.

#2 Livsmiljöerna

Den biologiska mångfalden i Östersjön är intimt kopplad till havets olika livsmiljöer.

Varje art har sina särskilda krav på hur dess livsmiljö ska se ut för att den ska trivas. Många organismer ändrar dessutom kraven under olika skeden i livet.

För att behålla en mångfald av marina arter i ett hav krävs därför även en mångfald av levande och fungerande livsmiljöer.

Livsmiljöerna i Östersjön styrs i grunden av fyra viktiga faktorer: salt, syre, ljus och bottenförhållanden.

Salthalt

Salthalten sätter gränserna för allt liv i havet.

Med sin totala vattenvolym på 21 200 kubikmeter är Östersjön världens näst största brackvattenhav efter Svarta havet. Brackvatten betyder att vattnet varken är riktigt salt eller riktigt sött, utan bräckt.

Saltvattnet i Östersjön kommer in genom kraftiga saltvatteninbrott. Hårda sydvästliga vindar pressar då in stora mängder salt havsvatten från Nordsjön genom de smala sunden Öresund och Bälten. Dessa saltvatteninbrott sker relativt sällan – i snitt vart tionde år.

Sötvattnet i Östersjön kommer från över 200 floder och vattendrag i hela avrinningsområdet. Varje år tillför de sötvatten motsvarande ungefär två procent av Östersjöns totala vattenvolym.

De allra flesta marina djur härstammar från antingen sötvatten eller betydligt saltare vatten. Därför är det bara ytterst få djur som faktiskt tål att leva i Östersjöns bräckta vatten. Och de som ändå klarar det pressas till sitt yttersta.

Under tusentals år har djuren och växterna i Östersjön justerat sina fysikaliska och biologiska egenskaper efter den låga salthalten. I dag har många av dem helt unika särdrag, som bara passar i just Östersjön.

Att behålla rätt salthalt i cellerna kräver mycket energi – som djuren annars kunde ha lagt på att växa. Därför är flera av Östersjöns djur mindre än sina artfränder i mer salta hav.

Nyckeln till överlevnad i Östersjön är anpassning. Ett bra exempel att torskens fortplantning.

Torskens rom måste flyta i vattnet för att utvecklas. Om romkornen sjunker till botten dör de. Deras flytkraft styrs av salthalten. Ju saltare vatten desto lättare flyter de.

Genom årtusendena har Östersjötorsken anpassat sig så att dess rom flyter vid en betydligt lägre salthalt än vad rommen från andra torskar gör.

Det gör Östersjötorsken helt unik. En Atlanttorsk som irrar sig in i Östersjön kan förmodligen överleva där. Men den kan inte föröka sig.

Syre

Alla djur och växter behöver syre för att leva.

Och liksom så mycket annat i Östersjöns unika miljö påverkas även syreförsörjningen av det faktum att Östersjön är ett instängt innanhav, med höga bottentrösklar ut mot Nordsjön.

Östersjöns enda inflöde av saltvatten sker vid Öresund och Bälten. Eftersom passagen är så grund och smal tar det mer än 30 år för allt vatten i Östersjön att bytas ut.

Det salta och syrerika Nordsjövatten som tar sig över tröskeln flödar vidare längs botten och fyller djuphålorna. Vid västliga stormar kan stora mängder saltvatten komma in i Östersjön, i så kallade saltvatteninbrott.

Det söta –och lättare – vattnet från floder och vattendrag lägger sig vid ytan, där det syresätts av atmosfären och växternas fotosyntes.

Mellan det söta och salta vattnet bildas ett språngskikt, som separerar dem. Eftersom vattenmassorna inte kan blandas helt med varandra når syret i ytvattnet aldrig ner till bottenvattnet.

Denna skiktning mellan salt och sött vatten har mycket stor påverkan på Östersjöns ekosystem.

När organiskt material (t ex döda växtplankton och andra organismer) sjunker till botten börjar de brytas ned. Den biologiska nedbrytningen konsumerar syre.

Ju mer organiskt material som tillförs via exempelvis övergödning och algblomning, desto snabbare tar syret vid bottnarna slut.

För att få nytt syre är djupbottnarna därför helt beroende av saltvatteninbrotten från Nordsjön.

Tyvärr går det i snitt tio år mellan varje stort saltvatteninbrott.

Därför är syrebristen ett mycket allvarligt problem för Östersjöns bottenmiljöer. Under de senaste hundra åren har ytan av syrefria så kallade döda bottnar tiodubblats – och motsvarar i dag ungefär ett och ett halvt Danmark.

På en död botten kan inga växter och djur leva.

Ljus

Solens strålar bryter vattenytan och letar sig nedåt till olika djup. Tillgången på solljus styr utbredningen av växter, alger och växtplankton i Östersjön.

Området som nås av solljus kallas den fotiska zonen. Där sker växternas fotosyntes. Växternas och algernas pigment avgör hur djupt ned i den fotiska zonen de kan leva.

Området under ljusets gräns heter den afotiska zonen. Där, på de djupa bottnarna, lever endast ett fåtal växter och djur, som exempelvis musslor, vitmärlor och havsborstmaskar.

Hur djupt ljuset når beror bland annat på hur grumligt vattnet är. I anslutning till flodmynningar kan den fotiska zonen sluta efter bara några meter. Ute på öppet vatten kan vara över 30 meter djup (i alla fall under vintertid, då vattnet inte är lika grumligt som på sommaren).

Botten

Östersjön har en mängd olika bottenmiljöer.

Till några söker sig rovdjuren för att jaga. Maskarna och märlorna gräver ner sig i dyn. I andra slår växterna rot. De små djuren söker föda och skydd i den prunkande växtligheten. Till de grunda vikarna kommer många djur för att föröka sig. Där har ynglen sin barnkammare.

Bottenmiljöerna är fundamentet, som hela ekosystemet vilar på.

Grund mjukbotten

I de grunda och skyddade vikarna breder vattenväxterna ut sig i täta ängar. De bebos av kräftor, snäckor och insektslarver. Här finns viktiga lekområden, fiskynglens barnkammare – och välfyllda skafferier för fiskar och landlevande djur som utter och mink.

Djup mjukbotten

Östersjöns vanligaste bottenmiljö. Från 20 meters djup och ända ned till de mörkaste djuphålorna breder ett tjockt sedimentlager ut sig som en slöja över botten. Konturerna av berg och stenar suddas ut. Här lever ett unikt samhälle av olika plattfiskar och smådjur.

Djup klipp- och stenbotten

Det är inte mycket solljus som når hit ned. Men är ändå tillräckligt för att rödalgens pigment ska kunna utnyttja det. Något djupare, dit ljuset inte når, tar blåmusslorna över och kan bilda väldiga bankar längs den hårda bottenytan.

Grund klipp- och stenbotten

Från vattenbrynet och ut till ett par meters djup växer ettåriga grön- och brunalger. Strax under dem frodas den fleråriga blåstången. Blåstången kallas ibland för ”havets skog”. Och det är inte så konstigt, för i blåstången myllrar det av liv.

Det fria vattnet

I och för sig inte en bottentyp – men ändå en viktig livsmiljö i Östersjön. I ytvattnet lever växt- och djurplankton. Djupare ned simmar sill, skarpsill, torsk och andra fiskar. Vissa arter, som siklöjan och vikaren, förekommer bara i norr. Har man tur kan man stöta på Östersjöns enda val, tumlaren.

#3 Hoten

Förlusten av biologisk mångfald är ett av de allvarligaste hoten mot jordens och mänsklighetens framtid.

Sedan 1970 har mängden ryggradsdjur i världshaven minskat med nästan 50 procent. Knappt hälften av världens alla fiskar och marina däggdjur har alltså försvunnit – på bara 40 år.

Denna negativa utveckling drivs till stor del av mänskliga aktiviteter. Sådant som jordbruk, transporter, fiske och industriproduktion har ökat dramatiskt under senare årtionden – vilket i slutändan drabbar världshaven.

Östersjön är inget undantag.

Cirka 30 procent av Östersjöns livsmiljöer har minskat i antingen utbredning eller kvalitet under de senaste 50 åren. Många arter har också minskat kraftigt.

Övergödning

Tillförseln av näringsämnena kväve och fosfor från land är det i särklass största hotet mot Östersjöns havsmiljö. Den mesta näringen kommer från jordbruk och avloppssystem.

Näringen ökar tillväxten av växtplankton och snabbväxande makroalger. Bottenmiljöer vid stränder och vikar blir igenväxta, och drabbas av ökad sedimentation och syrebrist.

I den fria vattenmassan blir vattnet grumligare, med försämrat siktdjup och sämre ljustillförsel. De djupa bottenmiljöerna drabbas av syrebrist. Utbredningen av syrefria döda bottnar är en direkt konsekvens av övergödningen.

Fiske

Bottentrålning orsakar stor skada på flera av havets bottenmiljöer. Musslor och kräftdjur skadas direkt när trålborden sveper över botten, eller indirekt genom uppslamning av bottensedimentet.

Överfiske efter större rovfiskar, torsk och kolja, gör att bestånden minskar kraftigt. När bestånden blivit för små riktas fisket mot arter längre ner i näringsväven, till exempel sill och skarpsill. Detta kallas för att fiska nedåt i näringsväven (fishing down the food web) – och får allvarliga konsekvenser.

Däggdjur och fåglar påverkas också av fisket genom att de fastnar i redskapen och drunknar.

Miljögifter

Tiotusentals skadliga kemikalier är i omlopp i havsmiljön. Och nya ämnen tillkommer ständigt.

Utsläppen av kända miljögifter, som PCB och DDT, har visserligen minskat kraftigt under de senaste decennierna. Men halterna av många andra miljögifter ökar.

I ägg från sillgrissla och sill/strömming hittas numera svårnedbrytbara poly- och perfluorerade ämnen. Och dioxinhalterna i fet Östersjöfisk, som sill, lax och öring, är fortfarande så höga att de inte får säljas som föda inom EU. Samtidigt ökar halterna av bromerade ämnen i Östersjösill.

Efter en period av återhämtning visar havsörnar som häckar vid Bottenhavskusten återigen tecken på störd reproduktion. Dessutom hittas numera höga halter av läkemedelsrester i fisk som fångas utanför reningsverk.

Fysisk exploatering

Muddringar och byggande av allt från strandbryggor och båthamnar till vindkraftverk och gasledningar orsakar störningar i havsmiljön. I grunda kustmiljöer kan bryggor förändra lek- och uppväxtområden för en mängd olika fiskarter.

Det mänskliga trycket från byggnationer och annan strandexploatering har ökat dramatiskt i vikar och flodmynningar med mjuka bottnar. Just dessa miljöer är livsviktiga barnkammare och skafferier för mängder av arter.

Sjöfart

Under ett år befinner sig cirka 10 000 olika fartyg i Östersjön. Många av dem har hemmahamn i något Östersjöland och trafikerar havet många gånger per år, till exempel kryssningsfartyg och fiskefartyg. Vid varje given tidpunkt på dygnet räknar man med att ungefär 2 000 fartyg befinner sig ute på havet.

Miljöbelastningen från den intensiva sjöfarten är mer än bara utsläpp av koldioxid, kväve- och svaveloxider, olja, giftiga bottenfärger och avloppsvatten. De marina miljöerna och djuren påverkas även av bland annat undervattensbuller och spridning av främmande arter.

Klimatförändringar och försurning

Det går inte att i detalj förutspå hur klimatförändringarna kommer att påverka havsmiljön. Men mycket tyder på att de på sikt leder till genomgripande strukturella förändringar.

Vattentemperaturen i Egentliga Östersjön har stigit sedan början av 1990-talet, vilket bland annat påverkar kräftdjur och musslor. Om temperaturen fortsätter att stiga kan det leda till ökad skiktning av vattenmassan och kraftigare algblomningar. Det skulle förstärka övergödningen och utbredningen av döda bottnar.

Ökad nederbörd kanatt bidra till lägre salthalt i Östersjön, vilket skulle påverka viktiga marina arter som ålgräs, blåstång och blåmusslor.

Utsläppen av koldioxid har redan lett till försurning av vattnet i Kattegatt och södra Östersjön. Försurning påverkar framför allt arter med skelett av kalk, som exempelvis kräftdjur och musslor.

#4 Skyddet

Är det viktigt att skydda Östersjöns livsmiljöer och biologiska mångfald? Svaret kan tyckas självklart.

Samtidigt blir det allt viktigare att ställa frågan. För havet är inte en isolerad värld, utan blir allt mer sammanflätad med resten av samhället. Havets underbara resurser – fisk, skaldjur, turism och mycket annat – är i dag viktig faktorer i många länders ekonomier.

I en omvärld som ständigt utvecklas och förändras, med växande städer, ökande befolkning och stegrade krav på ekonomisk tillväxt och högre individuell levnadsstandard, blir det allt viktigare att definiera havets roll i denna utveckling.

För vissa är havet en vacker natursymbol. För andra är den en livsviktig inkomstkälla.

I mitten av förra århundradet sågs havet som en mer eller mindre oändlig resurs, som klarade att tillgodose allas behov. I dag vet vi bättre. Många av Östersjöns arter lever på gränsen av sin förmåga. Vissa livsmiljöer har pressats så hårt och under så lång tid, att de står på randen till kollaps.

Därför är det viktigare än någonsin tidigare att analysera och formulera inte bara vad som ska skyddas utan också varför – och hur.

Varför ska vi skydda havet?

Det finns olika argument för varför Östersjöns livsmiljöer och biodiversitet ska skyddas. Här är några av de vanligaste:

Det ekologiska argumentet

Ekosystemen rubbas, förlorar sin resiliens och riskerar att till slut kollapsa om vi inte skyddar dem tillräckligt från mänsklig påverkan.

Det ekonomiska argumentet

Samhället och människorna tjänar på ett levande hav, för havets resurser kan bidra till ekonomisk tillväxt. Inkomsterna från exempelvis fiske och turism är viktiga för Östersjöländernas ekonomier.

Det moraliska argumentet

Jorden tillhör alla levande varelser. Vi människor har ett moraliskt ansvar att skydda och bevara den globala mångfalden och livsmiljöerna.

Det estetiska argumentet

Havsmiljöerna och dess artrikedom ger oss människor ett mervärde och förbättrar vår livskvalitet. Vi vill kunna känna och uppleva närvaron av ett levande och friskt hav.

Hur ska vi skydda havet?

Vid sidan av att minska utsläppen av näringsämnen och miljögifter är upprättandet av marina skyddade områden en central åtgärd för att bevara den biologiska mångfalden och livsmiljöerna i Östersjön.

I områden med starkt och fungerande skydd återhämtar sig både arter och livsmiljöer. I skydd från bland fiske, trafik och fysisk exploatering tillåts ekosystemet återhämta sig och hitta tillbaka till sin ekologiska balans.

2003
2013

Mellan åren 2003 och 2013 ökade mängden skyddade områden i Östersjön från knappt fyra (3,9) procent till nästan tolv (11,7) procent.

Jämfört med andra europeiska hav har Östersjön en relativt hög andel skyddade områden. Samtidigt har många områden brister – som ofullständig förvaltningsplan, låg kvalitet på skyddet, fel geografisk placering och avgränsning.

I flertalet skyddade områden i Sverige är det till exempel fortfarande tillåtet att trålfiska.

Att förbättra förvaltningen av befintliga skyddade områden – och öka antalet skyddade områden – kan förbättra skyddet av Östersjöns arter och livsmiljöer.

Östersjön är unikt ur ett ekologiskt perspektiv. Men också ur ett politiskt.

När nio länder ska enas kring ett och samma innanhav ställs stora krav på gränsöverskridande samarbeten. Lyckligtvis har länderna runt Östersjön en lång tradition av att samarbeta och dela på ansvaret för havsmiljön.

Det finns flera olika samarbeten och politiska överenskommelser för att skydda marina områden och biologisk mångfald i Östersjöregionen.

HELCOM – Marine protected areas (MPA)

Helsingforskommissionens (HELCOM) nätverk av marina skyddade områden i Östersjön omfattar drygt 160 områden i kustmiljöer och ute på öppet hav.

EU – Natura 2000

EU:s Natura-nätverk täcker cirka tio procent av Östersjöns havsmiljöer och ger skydd enligt EU-lagstiftningen. De flesta av Natura 2000-områden i Östersjön är också Helcom MPAs.

OSPAR – Marine protected areas (MPA)

Oslo-Pariskonventionen (OSPAR) är ett internationellt samarbete för att skydda den marina miljön i nordöstra Atlanten och Nordsjön (inklusive Skagerrak och Kattegatt). Ska bevara biologisk mångfald och skydda mot övergödning, farliga ämnen och andra skadliga utsläpp.

FN:s konvention om biologisk mångfald (CBD)

Även kallad Riokonventionen. Undertecknades vid FN:s konferens i Rio 1992 och trädde i kraft 1993. Målet är att bevara och hållbart nyttja den biologiska mångfalden.

Inom CBD antog världens länder 2010 Nagoyaplanen, med 20 delmål (de så kallade Aichimålen) fram till år 2020 för att stoppa förlusten av biologisk mångfald samt säkra resilienta ekosystem och ekosystemtjänster. Varje land sätter sina egna mål.

EU:s strategi för biologisk mångfald

Skapades 2011 som en följd av Nagoyaplanen. Har sex mål för bevarande av biologisk mångfald och skydd av EU:s havsmiljöer:

  • genomföra fågel- och habitatdirektiven fullt ut
  • bevara och återställa ekosystem och ekosystemtjänster
  • öka jord- och skogsbrukets bidrag till bevarande och förbättring av den biologiska mångfalden
  • säkerställa hållbart fiske
  • bekämpa invasiva främmande arter
  • bidra till att motverka förlusten av biologisk mångfald på global nivå

EU:s strategi för Östersjöregionen (EUSBSR):

Strategi för samarbete mellan EU:s länder runt Östersjön. Har tre huvudsakliga mål: rädda havsmiljön, länka samman regionen och öka välståndet. EUSBSR är det första exemplet på en så kallad makroregional strategi för en specifik grupp av medlemsländer.

EU:s Havsmiljödirektiv:

Politisk plattform för medlemsländernas arbete för att skydda och bevara EU:s havsmiljöer. Målet är att alla havsområden ska ha nått god miljöstatus senaste år 2020. Medlemsländerna bedömer statusen i sina respektive havsområden, samt definierar vad god miljöstatus betyder i just deras fall. Därefter ska program för miljöövervakning tas fram, liksom ett nationellt åtgärdsprogram, som ska utvärderas vart sjätte år.

EU:s Vattendirektiv (WFD)

Detta ramdirektiv för vatten anger vad EU-länderna minst ska klara av vad gäller vattenkvalitet och tillgång till vatten. Syftet är att bättre samordna medlemsstaternas resurser och förvaltningar. Ställer bland annat krav på miljöövervakning och god status för alla inlands- och kustvatten.

#5 Baltic Eye om Livsmiljöer

Ytterligare frågor? Kontakta Sofia Wikström

Senaste artiklarna

Lista med länkar