Förvaltning av kustzoner

2016.12.19

Blått kol i svenska ålgräsängar

I takt med det ökande klimathotet är det många som uppmärksammat naturens förmåga att ta upp och lagra koldioxid. I Sverige talas det ofta om kolinlagringen i våra skogar. Mindre känt är att även undervattensnaturen kan lagra mycket kol. Det kallas för blått kol (”blue carbon”), organiskt kol som lagras i havsbottnen och i havslevande arter.

Framförallt har sjögräsängar och mangroveskogar pekats ut som viktiga sänkor för koldioxid i havet. En global uppskattning visar att hälften av allt kol som finns bundet i havsbottnen finns i dessa kustnära ekosystem, trots att de bara utgör ett par procent av havets yta.

Men hur ser det ut i våra svenska hav? Hur betydelsefull är undervattensnaturen i Sverige och Östersjöområdet för att ta upp och lagra koldioxid? De senaste månaderna har det publicerats en rad studier från olika forskargrupper som försöker svara på den frågan. Forskarna har mätt mängden lagrat kol i sjögräsängar i Sverige, Danmark, Finland och Polen och räknat på deras betydelse som kolsänkor.

Studierna visar att trots att det är samma sjögräsart som finns i hela området (ålgräs, Zostera marina) så varierar mängden lagrat kol enormt mellan olika ängar. Skillnaderna kan till stor del förklaras med i vilken miljö ålgräset växer. I vågskyddade miljöer med botten av finsediment binder ålgräsängarna mycket kol. I en vågskyddad vik i Danmark hittade forskarna så mycket som 26 kg organiskt kol per kvadratmeter, vilket motsvarar imponerande 260 ton kol per hektar. Det är mer än vad som beräknas finnas på ett hektar svensk skogsmark, när man räknar in både det kol som lagras i träden och i marken (den siffra jag hittat är 130 ton per hektar i medeltal, men siffran är osäker).

En ålgräsäng kan alltså binda mer kol per yta än en mogen granskog, trots att ålgräset i sig inte har en större biomassa än en äng på land. Det beror på att sjögräsängar fångar upp och lagrar mycket organiskt material, som sedan bryts ned mycket långsamt. Organiskt kol i sjögräsängar kan vara hundratals – eller tusentals – år gammalt.

I en vågexponerad ålgräsäng på sandigt substrat ansamlas inte lika mycket organiskt material och där visar studierna att mängden lagrat kol är många gånger lägre – inte mer än några hundra gram per kvadratmeter. I stora delar av Östersjön växer ålgräset bara i sådana vågexponerade miljöer, vilket betyder att Östersjöns ålgräsängar har en relativt liten betydelse som kolsänka.

Ålgräsängarnas funktion som kolsänkor kan vara ett argument för att skydda dem från att krympa eller försvinna, eftersom vi då riskerar att mycket av det lagrade kolet återgår till atmosfären. Handlade det bara om det så borde fokus ligga på de mest vågskyddade ålgräsängarna. Men ålgräset har också många andra viktiga funktioner. Ålgräsängar är en av de viktigaste livsmiljöerna för många arter i våra kustområden och på mer exponerade bottnar kan ålgräset ha en viktig funktion att stabilisera bottnen och minska risken för erosion. Så det finns många anledningar att vara rädd om våra ålgräsängar – inte bara för det blåa kolet.

Ålgräs Bohuslän

Ålgräs på sandbotten, Bohuslän

Sofia Wikström

Sofia Wikström

Marinekolog
sofia.wikstrom@su.se