2017.09.26

Genetisk mångfald – bortglömd men viktig

Östersjöns genetiska mångfald är viktig, men vi är dåliga på att ta hand om den. Det är en slutsats från forskningsprojektet BAMBI som undersöker genetisk mångfald i Östersjön och hur den förvaltas.

Genetisk mångfald är ett sätt att beskriva den variation i arvsanlag som finns inom arter. Den här variationen är själva förutsättningen för evolution, dvs att en art kan utvecklas för att anpassa sig till sin miljö. Och att kunna anpassa sig är en absolut förutsättning för att en art ska kunna finnas kvar på längre sikt – även om miljön förändras.

Så om vi vill försäkra oss om att arter inte ska dö ut, vare sig lokalt i vårt närområde eller globalt, så måste vi se till att skydda den genetiska variationen. För att kunna göra det behöver vi kunskap om genetiken hos de arter vi vill skydda.

Kanske är det här lite extra viktigt i Östersjön, av två anledningar. För det första finns det forskning som visar att den genetiska variationen inom arter ofta är lägre i Östersjön än i exempelvis Atlanten. En vetenskaplig genomgång av studier som mätt genetisk variation hos arter i Östersjön visar att den genetiska mångfalden över lag är betydligt lägre i Östersjön än utanför. Det här kan bero på att populationerna i Östersjön är små och att utbytet med andra populationer är begränsat. I en liten och isolerad population är risken stor att gener går förlorade av rena slumpskäl.

För det andra har många arter unika anpassningar till Östersjöns speciella miljö. Ett exempel är Östersjötorsken, som klarar av att leka i lägre salthalt än torsken i Kattegatt eller i Atlanten. En anledning är att Östersjötorskens ägg är lättare och kan hålla sig flytande i den låga salthalten. En förutsättning för att de inte ska hamna på bottnen och skadas.

Låg genetisk variation innebär att Östersjöns arter är extra känsliga för miljöförändringar. Deras unika anpassningar innebär samtidigt att om en art försvinner är det inte säkert att den kan ersättas av artfränder från Atlanten. Tillsammans talar det för att det är extra viktigt att se till att den genetiska mångfalden i Östersjön inte utarmas ytterligare.

Trots det visar studier från det pågående forskningsprojektet BAMBI att det tas liten hänsyn till den genetiska mångfalden i arbetet med att skydda Östersjöns biologiska mångfald. När forskarna exempelvis utvärderade förvaltningsplaner för skyddade områden i Östersjön visade det sig att de sällan tar upp mål eller strategier för att skydda genetisk mångfald.

Vad beror det här på? En av forskarnas slutsatser är att en anledning är kunskapsbrist hos dem som arbetar praktiskt med havsförvaltning. Därför ordnade projektet en konferens för forskare och förvaltare i Stockholm i förra veckan, BaltGene 2017. Där fick vi som deltog lära oss mer om varför det är viktigt att ta hand om Östersjöns genetiska mångfald – och hur vi kan göra det.  

För det finns redan exempel där kunskap om genetisk mångfald används för att förvalta och skydda biologisk mångfald i havet. De flesta exempel som presenterades på konferensen kommer från fiskeförvaltning.

Det gäller till exempel den forskning som visar att många fiskarter är hemortstrogna och återvänder till platsen där de föddes när de själva ska lägga sin rom. Det mest kända exemplet är kanske laxfiskarna, men även gäddor i Östersjön återvänder till det vattendrag där de själva växte upp när de ska leka. Fiskarna i ett vattendrag utvecklar också speciella anpassningar som gör att deras yngel överlever särskilt bra just där.

Kunskapen om hemortstrohet och lokala anpassningar är enormt viktig för fiskeförvaltningen. Det visar att varje enskilt vattendrag kan hysa ett unikt bestånd fisk som är värt att skydda. Utsättningar av fisk kan vara ett hot mot dessa unika bestånd, om fiskarna som sätts ut kommer från andra områden. I många fall kan det då vara en bättre strategi att gynna fiskarnas reproduktion på andra sätt, exempelvis genom att återskapa lämpliga uppväxtmiljöer för fiskyngel.

Kunskap om genetisk mångfald kan också hjälpa oss att bli bättre på att skydda havsnatur. Skyddade områden kan vara ett sätt att bevara havets biologiska mångfald genom att skapa refuger där hotade arter kan finnas kvar. Men för att skyddade områden ska erbjuda ett verkligt skydd måste de vara tillräckligt stora så att hotade arter kan upprätthålla stabila populationer. De får inte ligga för isolerade från andra skyddade områden, för att möjliggöra genetiskt utbyte.

Så tiotusenkronorsfrågan för många som arbetar med marint områdesskydd är hur stora skyddade områden behöver vara och hur områdena ska placeras så att arter kan spridas mellan dem. Det är ingen lätt fråga att svara på, men forskare i BAMBI-projektet har tagit fram en metod för att utvärdera om ett nätverk av skyddade områden ger ett bra skydd eller ej – och att förslå hur det kan förbättras. Metoden bygger på modeller av hur arter sprider sig och kanske kan den hjälpa oss att skydda undervattensnaturen bättre.

Det här är bara två exempel på hur kunskap om genetisk mångfald kan förbättra förvaltning och skydd av biologisk mångfald i Östersjön. Är du intresserad av flera exempel finns en användbar sammanställning av dagens kunskap om Östersjöns genetiska mångfald från forskare i projektet. Mer information om BAMBI och alla publikationer från projektet finns på projektets hemsida.

Internationella havsforskningsrådet (ICES) har också startat en arbetsgrupp (WGAGFM) för att ge råd om hur länder kan förvalta och skydda genetisk mångfald av fisk och skaldjur. I Sverige satsar Havs- och vattenmyndigheten på att starta ett program för att övervaka genetisk mångfald i svenska hav och inlandsvatten. Just nu pågår ett utvecklingsprojekt som till 2019 ska ta fram ett förslag på övervakningsprogram för genetisk mångfald.

Sofia Wikström

Sofia Wikström

Marinekolog
sofia.wikstrom@su.se