Michelle McCrackin

Michelle McCrackin

Östersjön behöver mer än en "quick fix"

Östersjön behöver mer än en ”quick fix”

Att se geoengineering som en snabb lösning på övergödningen i Östersjön avleder oss från det verkliga problemet, skriver Baltic Eye-forskaren Michelle McCrackin.

För att påskynda Östersjöns återhämtning från övergödning har flera havsbaserade lösningar (geoengineering) föreslagits för att minska den interna fosforbelastningen. Förslagen omfattar sådant som att artificiellt syresätta bottenvatten, tillsätta kemikalier för att binda fosforn till sedimenten, eller att ta bort fosforrika sediment från botten genom exempelvis muddring.

Vissa hävdar att det i dagsläget är nödvändigt att spendera miljarder euro på dessa havsbaserade lösningar för att klara den snabbt krympande tidsfristen för att återställa Östersjön. Deadlinen i HELCOMs handlingsplan för Östersjön (Baltic Sea Action Plan) är visserligen satt med goda intentioner, men är i grunden ett politiskt beslut och tar inte hänsyn till ekologiska återhämtningsprocesser. Det tog decennier för Östersjön att bli övergött – och det kommer att ta decennier för havet att återhämta sig igen. 

Pilotstudier har visat att flera av metoderna för geoengineering skulle vara möjliga att genomföra. Samtidigt finns det fortfarande stor vetenskaplig osäkerhet. Ytterligare tester kommer att krävas för att bedöma genomförbarhet, kostnader, fördelar och risker med storskalig tillämpning i Östersjön. Men innan fler experiment finansieras bör man fråga sig om det redan i dag finns viktiga lärdomar att dra från exempelvis sjöar, där försök med geoengineering har pågått i årtionden.

Jag ägnade mig nyligen åt att gå igenom en mängd expertgranskade, vetenskapliga studier av olika restaureringsprojekt i sjöar, och fann att sjörestaurering i Europa och Nordamerika uppvisar blandade resultat:

  • Att behålla hög syrehalt i vattnet kräver i allmänhet kontinuerlig artificiell syresättning

I vissa fall förbättrade den artificiella syresättningen livsmiljöerna för fisk och sänkte fosforhalterna. Men i andra fall ledde tio år av konstgjord syresättning varken till minskade fosfornivåer eller till att tillräckliga syrehalter upprätthölls. Jag hittade heller inga exempel på sjöar som på egen hand kunde upprätthålla tillräckliga syrehalter utan att den externa näringsbelastningen samtidigt minskades.

  • Kemikalier får olika effekter i olika sjöar

Tillsättandet av kemikalier för att binda fosfor i sjösediment fungerar i allmänhet, men graden av förbättring beträffande siktdjup och fosforhalter varierade mellan olika sjöar. Det är inte känt varför resultaten varierade, men otillräckliga minskningar av den externa belastningen kan vara en faktor. 

  • För få studier utvärderar muddring

Använd tillsammans med andra restaureringsmetoder visade sig muddring av grunda sjöar (1-3 m djupa) i allmänhet öka siktdjupet och minska fosforhalterna. Men jag fann inga studier som har utvärderat muddring som isolerad åtgärd eller har gjorts i djupa sjöar. Detta gör det svårt att bedöma hur muddring skulle kunna fungera i Egentliga Östersjön där vattendjupet överstiger 400 meter.

  • Geoengineering kan inte ersätta minskning av extern näringsbelastning

Det saknas enighet bland forskare kring när man ska använda geoengineering i sjöar och hur man bedömer riskerna. Dock tycks forskningen vara enig om att geoengineering inte är ett universalmedel för att rädda övergödda sjöar.

  • Det saknas uppföljning

Trots alla pengar som hittills har spenderats på att återställa miljön i sjöar råder det mycket stor brist på långsiktiga och allmänt tillgängliga övervakningsdata. Det gör att det i dagsläget är svårt att bedöma de olika metoderna.

Som innanhav delar Östersjön många egenskaper med sjöar. De viktigaste skillnaderna är salt och storlek. Den långsiktiga stabiliteten av fosforbindande kemikalier är inte känd i salta miljöer som Östersjön.

Sedan har vi förstås frågan om storlek. Östersjön innehåller 22 000 kubikkilometer vatten. Som jämförelse kan man ta den största sjön i Sverige, Vänern, som innehåller 154 kubikkilometer vatten. Även ytan av döda bottnar i Östersjön är i dag enorm; ungefär lika stor som Danmarks yta (42 000 kvadratkilometer).

Det finns potential för havsbaserad geoengineering – när den används på ett målinriktat sätt och i små, slutna vikar. Men vi bör vara skeptiska till påståenden som gör gällande att geoengineering skulle kunna ge mätbara förbättringar på havet som helhet. Så länge de bakomliggande orsakerna till övergödningen inte åtgärdas, kommer det alltid att finnas ett kontinuerligt behov av att fortsätta behandla symptomen på övergödning.

Idén om geoengineering är politiskt attraktivt eftersom den lovar en ”quick fix” för Östersjön. Men i själva verket är den en allvarlig distraktion från det verkliga problemet - den externa näringsbelastningen.

Källor

Conley, D. J. and others: Tackling Hypoxia in the Baltic Sea: Is Engineering a Solution? Environmental science & technology 43: 3407-3411. (2009)

Egemose, S. and others: Changed cycling of P, N, Si, and DOC in Danish Lake Nordborg after aluminum treatment. Canadian Journal of Fisheries and Aquatic Sciences 68: 842-856. (2011)

Jeppesen, E. and others: Lake responses to reduced nutrient loading - an analysis of contemporary long-term data from 35 case studies. Freshwater Biology 50: 1747-1771. (2005)

Jeppesen, E. and others: Danish and other European experiences in managing shallow lakes. Lake and Reservoir Management 23: 439-451. (2007)

Mackay, E. and others: Geoengineering in lakes: welcome attraction or fatal distraction? Inland Waters 4: 349-356. (2014)

Moss, B., J. Stansfield, K. Irvine, M. Perrows, and G. Phillips: Progressive restoration of shallow lake: a 12-year experiment in isolation, sediment removal and biomanipulation. Journal of Applied Ecology 33: 71-86. (1996)

Müller, R., and P. Stadelmann: Fish habitat requirements as the basis for rehabilitation of eutrophic lakes by oxygenation. Fisheries Management and Ecology 11: 251-260. (2004)

Søndergaard, M. and others: Lake restoration: successes, failures and long-term effects. Journal of Applied Ecology 44: 1095-1105. (2007)

Spears, B. M., B. Dudley, K. Reitzel, and E. Rydin: Geo-engineering in lakes--a call for consensus. Environ Sci Technol 47: 3953-3954. (2013)

Spears, B. M., and S. C. Maberly: Lessons learned from geoengineering freshwater systems. Nature Climate Change 4: 935-936. (2014)

Spears, B. M. and others: A meta-analysis of water quality and aquatic macrophyte responses in 18 lakes treated with lanthanum modified bentonite (PHOSLOCK®). Water Research 10.1016/j.watres.2015.08.020. (2015)

Sterner, T. and others: Quick Fixes for the Environment: Part of the Solution or Part of the Problem? Environment: Science and Policy for Sustainable Development 48: 20-27. (2006)

Stigebrandt, A., L. Rahm, L. Viktorsson, M. Odalen, P. O. Hall, and B. Liljebladh: A new phosphorus paradigm for the Baltic proper. Ambio 43: 634-643. (2014)

Van de Does, J., P. Verstraelen, P. Boers, J. Van Roestel, R. Roijackers, and G. Moser: Lake restoration with and without dredging of phosphorus-enriched upper sediment layers. Hydrobiologia 233: 197-210. (1992)

Zamparas, M., and I. Zacharias: Restoration of eutrophic freshwater by managing internal nutrient loads. A review. The Science of the total environment 496: 551-562. (2014)

Relaterade artiklar