Läs Olle Torpmans gästkrönika
"Östersjöns miljöproblem är i grunden en etisk fråga."

2018.08.17

Olle Torpman: Östersjöproblemet – ett etiskt problem

Östersjöns miljöproblem går att lösa. Men för att regionens aktörer ska kunna enas om konkreta lösningar måste vi börja föra in mer etik i debatten, skriver filosofen Olle Torpman.

Text: Olle Torpman

Redaktionens anmärkning: Denna text är en gästkrönika. Alla åsikter och andra ställningstaganden är skribentens.

Östersjön står inför ett flertal miljöproblem: övergödning, utfiskning och nedskräpning av bland annat plaster är några av dem. Lösningarna kan många gånger framstå som uppenbara: vi behöver bland annat fiska mindre och släppa ut mindre mängder gödningsämnen och skräp i havet. Trots det har vi svårt att få till stånd några lösningar.

 

För att förstå skälet till detta behöver vi inse att det vi kan kalla Östersjöproblemet inte enbart är ett vetenskapligt eller politiskt problem. Det är i grunden också – åtminstone delvis – ett etiskt problem.

Ett kollektivt problem kräver kollektiva lösningar

För det första är Östersjöns dåliga miljö ett kollektivt problem, som både orsakas av och drabbar alla länder runt Östersjön. Detta gör saken svårlöst. Varför ska just Sverige (eller något annat land för den delen) sluta fiska, skräpa ner, eller använda gödningsmedel, när vi vet att inget land ensamt kommer kunna lösa Östersjöproblemet?

Den kollektiva strukturen är visserligen inte unik för Östersjöproblemet, utan gäller även för globala miljöproblem, där klimatförändringarna kanske är det tydligaste exemplet. Men den förklarar åtminstone delvis varför de till synes enkla lösningarna inte kommer till skott. Kollektiva problem kräver nämligen kollektiva lösningar, där de inblandade måste vara både överens om lösningarna och koordinerade i implementerandet av dem.

Lösningarna drabbar Östersjöländerna olika hårt

Även om det inte råder någon brist på förståelsen av orsakerna till Östersjöns miljöproblem, eller vilka konkreta åtgärder som skulle kunna lösa dem, råder det oenighet om vilka lösningar som bör vidtas. Vem ska göra vad, när ska det göras, och hur? Och vem ska stå för notan? Ja, hur ska bördorna gällande lösningen av Östersjöproblemet fördelas rättvist mellan Östersjöländerna?

Till viss del beror denna oenighet på att olika konkreta lösningar drabbar människor, länder och näringar olika hårt. Ett strikt fiskeförbud drabbar främst fiskenäringen, ett totalförbud gällande kväve- och fosforutsläpp drabbar främst jordbruksnäringen, ett totalförbud av plaster drabbar bland annat förpackningsindustrin, och så vidare.

Därtill gäller att beroendet av olika industrier varierar mellan Östersjöländer, samtidigt som länderna har olika ekonomiska förutsättningar att förhålla sig till. Därför är det inte så konstigt att olika aktörer i Östersjöregionen är mer eller mindre ovilliga att genomföra diverse lösningar på havets miljöproblem.

Underliggande värderingskonflikter

En ytterligare anledning till att Östersjöländerna ännu inte har lyckats lösa Östersjöproblemet är att de (Sverige inkluderat) tenderar att utgå ifrån olika värdegrunder eller ideologier. Detta föder oenighet om politikens yttersta syften, samt om vilka de grundläggande värdena är. Vilket samhälle är det bästa, och hur bör det nås? Vilket väger tyngst: individernas och företagens frihet att bestämma över sina egna verksamheter utan en massa byråkrati, eller välmågan hos framtida generationer och ekosystemen? Eller något ytterligare annat?

Oenigheter rörande sådana frågor yttrar sig i den politiska splittring som kan urskönjas runtom i Europa (såväl som i den övriga världen). Vissa har en mer socialliberal inställning, andra en mer konservativ, medan några få för en uttalat grön politik. 

Östersjöns miljöproblem är därmed i grunden en etisk fråga. De har nämligen att göra med vad som har egenvärde, vilka vi har moraliska skyldigheter gentemot, vad som kännetecknar en rättvis fördelning, vilka som bär det moraliska ansvaret att agera, och så vidare.

Genom att betrakta Östersjöproblemet som ett etiskt problem kan vi bli bättre rustade för att lyckas enas om konkreta lösningar.

Alla vinner på att problemet löses

Vi behöver alltså ifrågasätta de värderingar som vi låter vårt samhällsbygge vila på. Frågan är bara om det ens är möjligt. Och vad skulle ett sådant ifrågasättande kunna leda till?

Att ge Östersjöproblemet en etisk dimension skulle kunna hjälpa oss att inse att andra politiska frågor i onödan har blockerat möjliga lösningar. Bara för att olika politiska partier står i polemik med varandra i frågor rörande exempelvis invandring, pensioner eller EU-medlemskap behöver de inte också stå i polemik med varandra i Östersjöfrågan.  

Tack och lov är det nämligen ingen som långsiktigt har något att förlora på att Östersjöproblemet löses.

Det skulle gynna både fisken och det övriga marina livet i Östersjön, samtidigt som det skulle upplevas som både estetiskt och rekreationsmässigt värdefullt för oss människor som lever kring Östersjön. När vi till och med avråds från att bada på grund av för mycket algblomning är det lätt att inse vår egen privata nytta av en frisk Östersjö. Dessutom skulle ett lösande av Östersjöproblemet på sikt gynna både fiskenäringen och turistnäringen, samt i förlängningen bringa nya skatteintäkter.

Genom att diskutera samhällsbyggets värderingar skulle vi kunna hitta lösningar som gynnar alla!

Vi måste ifrågasätta våra värderingar

Att föra in etiken i debatten skulle också hjälpa oss att se klarare på Östersjöländernas respektive roll i och ansvar för Östersjöproblemet. Kanske skulle det hjälpa oss att inse att eftersom problemet har orsakats av oss människor kan det också åtgärdas om vi slutar med våra miljöskadliga aktiviteter. I grova drag handlar dessa aktiviteter om sådant som övergödning, utfiskning, för stor köttproduktion och för mycket nedskräpning.

Det är ingen överraskning att så länge vi inte förmår att sluta med dessa aktiviteter kommer vi att försvåra en lösning. Det är vår efterfrågan på framförallt billig mat (inte minst i form av energiintensivt kött och fisk), samt vår konsumtionshets i övrigt, som har givit upphov till den situation vi i dag befinner oss i.

Hur bör vi leva våra liv?

I och med denna insikt hamnar vi återigen i en etisk fråga: vilka personer vill vi vara och hur bör vi leva våra liv? Det innebär bland annat att vi på allvar måste ifrågasätta vad vi äter och hur vi konsumerar, samt hur varorna produceras och transporteras. Så länge vi ignorerar dessa grundläggande aspekter kommer vi att vara oeniga om lösningarna. Det betyder inte att vi måste nå hundraprocentig konsensus i alla de etiska frågorna. Men om vi inte ens diskuterar dem lär vi förbli i ovisshet om vilka politiska kompromisser som är möjliga att finna.

Olle Torpman är forskare i praktisk filosofi vid filosofiska institutionen, Stockholms universitet. Hans filosofiska intresse rör främst etiska frågor och hans huvudområde är miljöetik. Hans avhandling undersökte nyliberalismens implikationer i klimatfrågan. Han har också skrivit om att fatta beslut under moralisk osäkerhet, vilket är ett högst aktuellt ämne i dagens miljö-och klimatdebatt.

 

 

 

 

Relaterade artiklar