Forskningskommunikation Farliga ämnen

2018.10.22

Risk före fara – en potentiell risk?

(Scroll down for english version)

En haj i havet är en FARA. Att simma med en haj är en RISK.

Åska är en FARA. Att stå under ett träd vid åskväder är en RISK.

När EU:s myndighet för livsmedelssäkerhet (EFSA) ska förklara de två kanske mest omtvistade orden i Europas kemikalielagstiftning REACH använder de en busenkel infografik, som för tankarna till en pekbok för dagisbarn. Och det är nog rätt tänkt. För ju svårare något är, desto enklare bör förklaringen vara.

Det knepiga med orden fara och risk är att de på ett intuitivt plan betyder nästan samma sak. Få skulle opponera sig mot påståendet att det är farligt att simma med en haj, eller att det är farligt att stå under ett högt träd när det åskar. I vardagligt tal, och i våra tankar, är de korrekta påståenden. Men inte när det gäller kemikaliepolitik.

Och det blir inte lättare på engelska, som är EU-lagstiftningens grundspråk. Det engelska substantivet risk förknippas i första hand med det svenska risk, men kan också betyda fara. Ordet hazard översätts oftast till fara, men kan faktiskt också betyda risk.

I REACH-lagstiftningen hålls båda dessa bollar i luften samtidigt, vilket har gett upphov till många och krångliga diskussioner inom såväl akademin som politiken.

Kort kan det förklaras såhär: När REACH används för att avgöra om ett visst ämne ska förbjudas eller inte bedöms fara och risk var för sig. Ett ämne kan alltså vara farligt (hazardous). Men det utgör bara en risk om vi utsätts för det i tillräckligt höga doser.

Å ena sidan bygger lagstiftningen på att minimera fara, bland annat genom att identifiera och registrera särskilt farliga ämnen (substances of very high concern). Kriterierna för att ett ämne ska hamna på den listan bygger enbart på hur farligt ämnet är.

Å andra sidan ger REACH också utrymme för ett visst mått av acceptabel risk. Om ett ämne ska förbjudas eller inte avgörs alltså också utifrån hur stor risk som är förknippad med att använda det.

Ett exempel: I Sverige är finns det fortfarande kvicksilver i vissa lågenergilampor. Kvicksilver är ett mycket farligt (hazardous) ämne för människor. Men risken (risk) för att förgiftas när vi hanterar lampan anses vara acceptabel. Så länge vi inte krossar glödlampan och andas in kvicksilverångorna är den helt ofarlig.

För de politiker som sysslar med europeiska kemikaliefrågor är den typen av avvägningar vardagsmat. Men det är inget lätt jobb. Förutom att ha koll på vetenskapen och vilka ämnen som faktiskt cirkulerar i samhället, exempelvis i varor och produkter, måste de parera lobbying från starka krafter, som har helt olika åsikter om hur orden fara och risk ska användas.

I det ena lägret har vi miljöorganisationer (och en stor del av akademin), som har det mer intuitiva synsättet; att använda farliga ämnen är farligt. I den bästa av världar skulle endast ofarliga ämnen användas i vår vardag, men eftersom det är en utopi bör vi i alla fall göra vårt yttersta för att begränsa förekomsten och användandet farliga ämnen.

I det andra lägret har vi framför allt kemikalieindustrin – allt från producenter till återförsäljare – som har ett mer pragmatiskt och risk-orienterat perspektiv; så länge exponeringen för ett farligt ämne kan begränsas eller helt elimineras är det ingen fara.

Man kan med fog säga att industrin hittills har varit bäst av de två på att framföra och få gehör för sitt mer riskorienterade synsätt. Samtidigt hörs allt fler röster, inte minst inom vetenskapen, som varnar för en allt för riskorienterad användning av REACH-lagstiftningen. Att mäta risk är svårare och mer komplext än att mäta ett ämnes skadlighet, och vår globala marknadsekonomi är inte anpassad för en så pass krävande användning av lagstiftningen, menar man. Sedan finns det också ett kvantitativt problem. Varor och tjänster byter ägare och färdas över jordklotet som aldrig förr, medan Europas kemikalieproduktion slår nya rekord varje år – och i den utvecklingen är kemikalie regleringen redan rejält på efterkälken.

lightning

Striden om vilket ord som ska väga tyngst inom REACH-lagstiftningen är långt ifrån avgjord. Förmodligen kommer den aldrig att lösas. Båda orden kommer att finnas kvar, och det blir politikens ansvar att avgöra deras respektive valörer.

När ord står mot ord är det aldrig fel att ta hjälp av fakta. Så förhoppningsvis får vetenskapen fortsätta att spela en stor – och växande – roll i de politiska avvägningarna. Nyligen publicerade Baltic Eye-forskarna Emma Undeman och Damien Bolinius en policy brief om farliga ämnen i varor. Deras kanske viktigaste slutsats är att vi vet allt mindre om den ökande mängd nya och okända ämnen som hamnar i vår vardag. Och om man inte känner till farorna är det svårt att skydda sig mot riskerna.

I det ljuset skulle en mer riskorienterad kemikalielagstiftning i Europa faktiskt kunna utgöra en reell… risk.

Och det vore farligt.

(English version)

Risk before hazard – a potential risk?

shark

A shark in the sea is a HAZARD. Swimming with a shark is a RISK. Lightning is a HAZARD. Standing under a tree during a thunderstorm is a RISK.

When the EU Food Safety Authority (EFSA) explains the two most disputed words in Europe's chemical legislation REACH, they use a infographic that is so straightforward that it has a touch of pointer books for daycare children. And that's probably wise. The more difficult something is to comprehend, the easier the explanation should be.

The tricky thing with the words hazard and risk, is that they on an intuitive level mean almost the same thing. Few would oppose the claim that it is hazardous to swim with a shark, or that it is hazardous to stand under a tall tree during a thunderstorm. In everyday speech, and in our minds, these are correct statements. But when it comes to chemical policy – they’re not.

And it doesn’t get any easier in translation. Swedes are fairly good at understanding English. But when things get complicated and a more profound understanding is required, many of us tend to go back to basics and translate to our native language.

The English noun risk is primarily associated with the Swedish word risk, but it may also mean fara (hazard). And the word hazard is usually translated into fara (hazard), but can also mean a risk.

In the REACH legislation, both of these balls are kept in the air at the same time, which has given rise to many and complicated discussions in academia as well as in politics.

Briefly, it can be explained as follows: When REACH is used to determine whether a particular substance is to be banned or not, hazard and risk are assessed separately. A substance can thus be hazardous, but it only poses a risk if we are exposed to it in high enough doses.

On the one hand, legislation is based on minimizing hazard, for example by identifying and registering substances of very high concern. The criteria for putting a substance on this list are based solely on assessment of how hazardous the substance is.

On the other hand, REACH also allows for a certain degree of acceptable risk. If a substance is to be banned or not, will also be determined by the amount of risk associated with using it.

An example: In Sweden, some low-energy light bulbs still contain mercury, which is a hazardous substance for humans. But the risk of being poisoned when we handle the bulb is considered acceptable. As long as we do not crush it and breathe in the mercury fumes, it is completely harmless.

For politicians involved in European chemicals issues, those types of balances are commonplace. But it's no easy job. In addition to keeping track of the recent science and what substances that actually circulates in society – for instance in goods and products – they also must pair lobbying from strong societal parties that have completely opposite opinions about how to use the words hazard and risk.

On the one side we have the environmental organizations (and quite a large part of academia) who have the more intuitive approach; using hazardous substances is hazardous. In the best of worlds, there are only harmless substances in our daily lives. But since that is a utopian scenario, we should at least do our utmost to limit the use (and amount of) hazardous substances.

On the other side we have the chemical industry - from manufacturer to dealer – that advocate the more pragmatic and risk-oriented perspective; as long as exposure to a hazardous substance is limited or completely eliminated, it is not a hazard.

It is probably fair to say that industry so far has been more successful in conveying and getting hearing for its more risk-oriented approach. At the same time, more and more voices are heard, not least in academia, which warns of an overly risk-oriented use of the REACH legislation. They argue that such a legislative approach does not play well with the global market economy, since risk is much harder to assess than hazard, and since goods and services change owners and travel across the globe like never before, while Europe's chemical production hits new records every year.

The struggle for which word to weigh heaviest within REACH legislation is far from being decided. Probably it will never be solved. Both words will remain, and it becomes the responsibility of politicians to determine their respective denominations.

When words are against words, it's it’s often helpful to turn to the facts of the matter.So hopefully, science will continue to play an important and growing role in those considerations.

Recently, Baltic Eye researchers Emma Undemann and Damien Bolinius published a policy brief on chemicals in consumer articles. Their perhaps most important conclusion is that we know less and less about the increasing amount of new and unknown substances that end up in our everyday lives. And if we don’t know what is hazardous, it's hard to protect ourselves from the risks.

In light of that, a more risk-oriented chemicals legislation in Europe could potentially constitute a real… risk.

And that would be hazardous.

henrik

Henrik Hamrén

Vetenskapsjournalist
henrik.hamren@su.se