Vattenrening

2018.10.30

Vad politiker vill veta om mikroföroreningar i avloppsvatten och vad forskare pratar om

Behöver EUs Vattendirektiv och Avloppsvattendirektiv revideras för att bättre skydda Europeiska vattendrag mot kemisk förorening?

Utvärderingen pågår och i Bryssel hölls en workshop om problematiken med så kallade mikroföroreningar där nuvarande definitionen av "kemisk status" kritiserades, avancerade reningstekniker för avloppsvatten diskuterades och vår okunskap om antibiotikaresistens i avloppssystemen lyftes.

We need facts, facts, facts

Det var orden som fick avsluta den tekniska expert-workshop om “substances of emerging concern” som hölls på DG Environment, Europakommissionens “miljödepartement” i Bryssel förra veckan.

Workshopen hölls med anledning av evalueringen av avloppsvattendirektivet (UWWTD) och ”fitness check” av vattendirektivet (WFD) som just nu pågår. Deltog gjorde forskare, myndighetspersoner, industrifolk och representanter från intresseorganisationer, alla med viss kunskap om vattenkvalitetsfrågor. Tjänstemännen från kommissionen hade lyssnat tålmodigt på en rad presentationer framförda av inbjudna forskare och konsulterna som leder utvärderingen.

Where are the dead corpses to show?

Det är tydligen det som behövs för att övertyga EU-politiker att prioritera just frågan om så kallade mikroföroreningar (alltså kemikalier som förekommer i onaturliga koncentrationer) i avloppsvatten och ytvatten (floder, sjöar, kustvatten). Men när det gäller kemisk förorening av vattenmiljön i Europa finns inga lik att visa upp - än.

Arbetet med miljögifter i Europa under de senaste decennierna har varit så pass framgångsrikt att vi inte ser många akuta effekter som bevisligen beror av specifika kemiska substanser. Inte ens läkemedel, som står i fokus för mycket av arbetet med vattenmiljön, orsakar döda fiskar flytande i Europeiska vattendrag som kan visas upp för politikerna.

Det betyder inte att de pågående utsläppen av tusentals olika kemikalier till vattendragen inte påverkar dessa ekosystem negativt. Men att urskilja effekten av en enskild substans i den kemiska mixen, dessutom i en miljö påverkad av flera andra stressfaktorer (övergödning, klimatförändringar, överfiske, båttrafik), är näst intill omöjligt när det handlar om mer subtila kroniska effekter.

Forskare och myndigheter kan visa att många ämnen återfinns i floder och sjöar i koncentrationer som överstiger till exempel gränsvärdena satta inom EU. Det bevisar att det finns en risk för negativa konsekvenser för ekosystemen, men inte vad det betyder i termer av exempelvis minskat djurliv.

Så vad hade diskuterats timmarna innan liken efterfrågades?

Enligt europeiska Vattendirektivet definieras ”god kemisk status” just nu av halterna av 45 indikatorsubstanser (”prioämneslistan”) som bedöms vara relevanta för hela EU. Dessutom ska individuella EU-länder lägga till egna ämnen relevanta för just deras vattendrag.

Presentationen av tysk övervakning av indikatorämnena innehöll kritik av prioämneslistan: ”kemisk status” som definieras av EU är inte lika med kemisk kvalitet på vattnet eftersom de flesta mätningar visar att halterna av indikatorämnena är under sina gränsvärden medan halterna av andra ämnen som läkemedel och pesticider är höga.

Vi kan inte bygga vår bedömning av kemisk status på en jämförelsevis kort lista av enskilda ämnen, var en av slutsatserna. Denna fråga har lyfts i många sammanhang, ofta med förslag om effekt-baserad utvärdering av kemisk status eller användande av så kallad non-target analysis för övervakning. Det är viktigt eftersom slutsatser om kemisk status styr åtgärderna för att motverka utsläpp av kemikalier. Fel slutsats om kemisk status leder till fel åtgärder. 

Men vilken åtgärd kan man ta till när det är så svårt att identifiera de farliga kemikalierna? Eftersom det finns så många kemiska substanser med mänskligt ursprung i avloppsvatten lyfts förbättrad reningsteknik vid reningsverken ofta som en bred och icke kemikaliespecifik åtgärd som kan minska det ”kemiska trycket” på våra vattendrag, så även på denna workshop.

Både kända och okända substanser renas bort med tekniker baserade på aktivt kol och ozonering, med olika effektivitet beroende bland annat på molekylstrukturen och övrig kvalitet på avloppsvattnet. Konsulterna som leder utvärderingen menade både i bakgrundsmaterialet till workshopen och under sina presentationer att denna rening är mycket dyr. Men är det verkligen så?

Det är ganska svårt att räkna ut vad det kostar, eftersom olika reningsverk har olika bra förutsättningar för denna typ av uppgradering. Men beräkningar gjorda på svenska naturvårdsverkets uppdrag har visat att det rör sig om mindre än 1 krona per behandlad kubikmeter avloppsvatten för en bra rening på de stora reningsverken (i Sverige renas ca 150 m3 per person och år).

I Schweiz, berättade en representant på workshopen, har man faktiskt redan lagstiftat om uppgradering av ca 100 av sina ca 700 kommunala reningsverk. Man finansierar det hela med en skatt på 8 euro per person fram till 2040. Personer anslutna till ett uppgraderat verk slipper skatten enligt en Schweizisk version av ”polluter pays”-principen. Där verkar alla rörande överens om hur bra det är med ytterligare rening av avloppsvatten. I Tyskland, som har ganska många uppgraderade verk redan, finns inte konsensus.

Representanter för europeiska vattenaktörer framhöll att reningsverken inte är byggda för rening av mikroföroreningar, deras uppgift är att ta hand om kväve, fosfor och organiskt material. Punkt slut. Det påpekades då att reningsteknikerna som används har många år på nacken, utvecklingen av tekniker såväl som vår kunskap om risker med mikroföroreningar i vatten har ökat sedan UWWTD klubbades igenom i början av 90-talet. De flesta i rummet som yttrade sin åsikt menade att bättre rening bör införas som en försiktighetsåtgärd.  

Om risker för vattenlevande organismer inte biter på politiker som dras åt alla möjliga håll av olika intressenter i samhället, kanske hot mot människors väl och ve gör det? Antibiotikaresistens är definierat som ett av de största hoten mot mänskligheten. En presentation om utsläpp av antibiotika till avloppssystemet som grogrund för resistenta bakterier riktade uppmärksamheten mot hur lite vi faktiskt vet om var någonstans de resistenta bakteriestammarna uppstår.

I människor och djur som inte fullföljer sina kurer eller står på kontinuerlig behandling såklart. Men diversiteten av bakteriefloran är så mycket högre i naturen än i våra tarmar. Där finns massor av bakterier som mer eller mindre av en slump bär anlag för att motstå olika antibiotika eftersom dessa ofta är naturliga molekyler som förekommit på jorden i miljontals år. När ett selektionstryck uppstår blir det problem, då sållas de resistenta bakterierna ut, och vill det sig illa delar de med sig av resistensgenerna till patogena bakterier.

Men kommer det hjälpa med åtgärder som exempelvis desinfektion av avloppsvatten eller andra insatser för att förhindra resistensgener att hamna i naturen via avloppen? Och hur är det med djurbestånden där antibiotikan flödar både i djur och på marken där det kryllar av mikroorganismer?

Tidigare studier har visat extremt höga koncentrationer av olika läkemedel, inklusive antibiotika, nedströms produktionsanläggningar i Indien. Det berättades att Indien tar problemet på allvar och nu inför begränsningar av antibiotikautsläpp.

Även de största läkemedelsbolagen har gått samman i AMR Alliance och rekommenderar gränsvärden. Men i EU finns inga krav på begränsade utsläpp från produktionsanläggningar vare sig här eller utanför Europa. Några sådana åtgärder finns heller inte i förslaget till den mycket försenade Strategy for Pharmaceuticals In the Environment som ännu inte antagits av EU. Många "inte" där, även om det borde vara det minsta vi kan göra på EU-nivå för att motverka uppkomst av resistens.   

Många andra aspekter av reningsverk som transportväg för mikroföroreningar och mikroplast lyftes under workshopen, och diskussionerna drev kanske lite väl långt bort ifrån ämnet: hur bör UWWTD och WFD uppdateras för att hantera ”substances of emerging concern” och varför ska det göras, eftersom en EU-tjänsteman slutligen påpekade att vetenskapens varningar om potentiella risker inte räcker för att övertyga EU-politiker om att direktiven behöver revidering. Försiktighetsprincipen som står inskriven i EUs grundfördrag väger trots allt lätt mot konstaterade katastrofer.

emma undeman

Emma Undeman

Miljökemist
emma.undeman@su.se