Kemikalier når Östersjön via flera olika vägar, såsom floder, nedfall från luften, eroderad jord, direktutsläpp längs kusten eller till havs – och via utgående vatten från reningsverk.
Tusentals så kallade mikroföroreningar kommer in i avloppssystemen när vi exempelvis tvättar kläder, sköljer av personliga hygienprodukter eller spolar ner läkemedel som har passerat genom våra kroppar. Reningsverken vid tätbebyggda områden blir därför viktiga samlingspunkter för kemikalieflöden i samhället och via dessa riskerar mikroföroreningarna att föras ut till omgivande vatten.
Dagens konventionella reningsverk är inte utformade för att avlägsna de här kemikalierna. Särskilt läkemedel avlägsnas ofta dåligt eftersom många till sin utformning består av mycket vattenlösliga föreningar som är resistenta mot biologisk nedbrytning. Genom att uppgradera konventionella reningsverk med avancerad reningsteknik, som är specifikt utvecklad för att avlägsna mikroföroreningar, så kan utsläppen av kemikalier i Östersjön minska kraftigt.
Halverad belastning i kustområden möjlig
Av de 615 reningsverk som ligger nära kusten runt Östersjön tar 45 anläggningar emot avloppsvatten från nästan 70 procent av kustbefolkningen. Att uppgradera dessa stora reningsverk med avancerad reningsteknik skulle i genomsnitt avlägsna 70-80 procent av mikroföroreningarna i utgående vatten, och minska den totala belastningen från alla kustnära reningsverk med cirka 50 procent.
Den här åtgärden skulle sänka koncentrationerna av en mängd olika mikroföroreningar i Östersjön, och därigenom förbättra skyddet av dess känsliga marina miljöer. En generell minskning av den totala kemikaliebelastningen i Östersjön kan ses som en proaktiv försiktighetsåtgärd för att minska risken för framtida miljöskador till följd av utsläpp av kemikalier med kända eller okända negativa effekter i havet.
Försiktighet är särskilt viktigt när det gäller persistenta och vattenlösliga kemikalier eftersom de enkelt slipper igenom konventionella reningsverk och ansamlas i vattenmiljön, där de kan ge skadliga effekter under lång tid.
Kostnaderna är lägre för stora reningsverk
Avancerad vattenrening används i dag vanligen för att rena dricksvatten och behandla industriellt avloppsvatten.
Med undantag för föregångare i främst Tyskland och Schweiz används avancerad rening sällan i Europa för att rena kommunalt avloppsvatten. Det finns en mängd olika tillgängliga tekniker som kan användas för att avlägsna mikroföroreningar från avloppsvatten. Oxidering av kemikalier med hjälp av ozon eller adsorption till aktivt kol är de två vanligaste teknikerna som använts i full skala.
Valet av teknik eller teknikkombinationer beror på omständigheterna; den befintliga infrastrukturen, hur avloppsslammet omhändertas, sammansättningen av avloppsvatten och vilka kemikalier man främst vill rena.
Effektiviteten skiljer sig också åt mellan dem eftersom vissa kemikalier enklast avlägsnas genom ozonisering medan andra bäst avlägsnas med aktivt kol. Ingen av de båda teknikerna kan avlägsna alla kemikalier. Men exempel från reningsverk som gjort en fullskalig implementering av avancerade reningstekniker visar att kemikaliekoncentrationerna i utgående vatten i genomsnitt kan minskas med cirka 70 - 80 procent. Kostnaderna i Sverige uppskattas till 0,14 - 1,4 kr/m3 för verk större än 100 000 personekvivalenter, och elförbrukningen i drift till 0,01 – 0,55 kWh/m3, beroende på val av teknik eller teknikkombination.
I Sverige renas i genomsnitt 150 m3 avloppsvatten per person och år. Kostnaden och energibehovet per kubikmeter är lägre för stora anläggningar - och kommer sannolikt att minska i takt med att teknikerna utvecklas och priserna sjunker till följd av ökad marknadsefterfrågan.
Primärt bör kostnaderna för att införa avancerad rening dock vägas mot vinsten av att avlägsna kemikalier från avloppsvatten, samtidigt som kostnadseffektiviteten jämförs med andra åtgärder med samma mål.
Kontroll av källor är avgörande
Grundprincipen för att minska utsläppen av kemikalier i avloppsvatten är att reglera användningen av skadliga kemikalier redan i produktionsstadiet. Dessa åtgärder begränsar utsläpp till alla delar av miljön och samhället, och gör det möjligt att följa principen att förorenaren betalar.
Uppströmsåtgärder underlättar också övergången till en cirkulär ekonomi då det möjliggör säker återvinning av material såsom plast och papp, användning av slam som gödningsmedel och avloppsvatten för bevattning och grundvattenbildning.
Flera fördrag, direktiv och förordningar finns för att hantera kemikalierisker. Men de är dessvärre otillräckliga; regleringstakten är långsam, omfattningen begränsad, implementering av lagstiftningen får inte föreskrivet genomslag och efterlevnaden har brister. Det finns i dagsläget varken tillräcklig information om miljörelaterade effekter och nivåer av de flesta kemiska substanser som används - eller kostnadseffektiva åtgärder för att hantera riskerna. För att uppnå en effektiv och tillfredsställande källkontroll återstår ett antal grundläggande utmaningar (se rutan nedan). Men även om dessa möts kan åtgärder för att reglera produktion och användning fortfarande vara otillräckliga för att skydda vattenmiljön av följande skäl:
- Den realistiska potentialen att minska utsläppen kan vara otillräcklig för att sänka nivåerna i miljön under relevanta giftighetsgränser, exempelvis miljökvalitetsnormerna.
- Det finns svårigheter med att reglera och minska användningen av miljömässigt oroande ämnen med ovärderliga fördelar för människor, exepelvis läkemedel och effektivt brandsläckningsskum.
- Flera förbjudna kemikalier, som PCB och DDT, cirkulerar fortfarande i miljön, trots att de primära utsläppen av dessa kemikalier redan har reducerats radikalt.
Dessa omständigheter innebär att nedströmsåtgärder, såsom avancerad vattenrening, behövs för att i tillräcklig grad sänka nivåerna av många farliga ämnen i miljön.
