2018.03.09

"Reach lider av en implementeringsproblematik"

2018.03.09

Stora brister i EU-regler för kemikalier i varor

Kontrollen av särskilt farliga ämnen i de varor vi konsumerar är fortfarande dålig, visar en nyligen genomförd översyn av EU:s kemikalielagstiftning Reach. Ett viktigt skäl är att tillverkarna inte rapporterar in vilka kemikalier de använder.

Text: Henrik Hamrén

Schampo och andra kroppsvårdsprodukter som säljs inom EU har innehållsförteckningar som visar vilka kemikalier de innehåller. Men för merparten av alla varor i vår vardag, som till exempel möbler, kläder och mobiltelefoner, saknas sådan information.

Rätt att få information om särskilt farliga ämnen inom 45 dagar

Alla konsumenter har enligt Reach rätt att inom 45 dagar få veta om den produkt de tänker köpa – vare sig det är en soffa, ett klädesplagg eller en ny mobiltelefon – innehåller ämnen som har identifierats som särskilt farliga, så kallade SVHC-ämnen (Substances of Very High Concern).

– Alla kunder vet inte att de har rätt att kräva sådan information. Och hur många av dem som faktiskt frågar har sedan tålamodet att vänta 45 dagar med sitt köp? säger miljökemisten och Baltic Eye-forskaren Emma Undeman.

Bättre koll på vilka ämnen som sprids via vår konsumtion av olika varor

Märkning av farliga ämnen vore bättre

Enligt henne vore det bättre om det fanns krav på att märka varor som innehåller något SVHC-ämne, så att kunderna slapp fråga.

– Och det kravet borde inte bara gälla enbart SVHC-ämnen. Mer tillgänglig kunskap om vilka ämnen som finns i våra varor och produkter skulle göra det möjligt för myndigheter och forskare att få bättre koll på vilka ämnen som sprids i samhället och miljön via vår konsumtion av olika varor, säger hon.

Brister i regleringen av kemikalier i varor

I EU-kommissionens senaste översyn av Reach, som kom tidigare i år, uppmärksammas bland annat stora brister när det gäller regleringen av kemikalier i varor.

– Det är tydligt att Reach lider av en implementeringsproblematik. I teorin innehåller lagstiftningen många bra delar, men flera av dem är svåra att implementera, säger Emma Undeman.

Som exempel nämner hon kraven i Reach på att industrin ska ta fram data som behövs för att riskbedöma kemikalier de använder, samt kraven på att redovisa information om SVCH-ämnen i framför allt importerade varor. 

– Men att kontrollera att dessa krav efterlevs är kostsamt, vilket i praktiken leder till att relativt få kontroller görs, säger hon.

Kommissionens rapport och utvärdering pekar särskilt på den rapportering genom så kallade ”dossierer” som tillverkningsindustrin ska skicka till den europeiska kemikaliemyndigheten (Echa). De ska innehålla information om de kemikalier som företagen producerar, importerar eller använder när de tillverkar olika produkter. Informationen ska vara tillräcklig för att kunna bedöma och hantera riskerna med dessa kemikalier.

Ofullständig rapportering och lågkvalitativ data

I dagsläget är cirka 65 000 dossierer rörande totalt ungefär 16 000 ämnen registrerade. Men kvaliteten på informationen är ofta undermålig. Över hälften av de dossierer som har utvärderats visade sig vara ofullständiga enligt EU-kommissionens egna undersökningar, och många företag uppdaterar dem inte heller som de ska.

EU-kommissionen konstaterar i sin rapport att företagens ofullständiga rapportering och dossierer med lågkvalitativ data får konsekvenser i alla övriga led i Reach-lagstiftningen. Till exempel blir det svårare att identifiera nya SVHC-ämnen, vilket är en central del av Reach.

– När ett ämne väl blivit identifierat som SVHC-ämne öppnar det upp för en noggrannare kontroll, som i sin tur kan leda till att användningen begränsas, säger hon. Identifieringen styr också vilken information som konsumenter och andra användare har rätt att få när det gäller det kemiska innehållet i olika varor och produkter, säger hon.

Nya flexibla system kan identifiera ämnen till Reach fortlöpande

Målet i Reach är att alla SVHC-ämnen ska vara identifierade på Echa:s särskilda kandidatlista till år 2020. Exakt hur många ämnen det skulle röra sig om är dock oklart. Det finns beräkningar som uppskattar att det finns omkring 900 ämnen som uppfyller nuvarande kriterierna.

Än så länge innehåller kandidatlistan bara 174 ämnen, och processen med att identifiera och sätta upp nya ämnen på listan allt för långsam för att nå 2020-målet.

Det faktum att nya ämnen läggs upp kontinuerligt, gör att aktörer i hela leverantörskedjan tvingas bygga upp flexibla informationssystem som kan hantera att nya ämnen läggs in fortlöpande. Både inom EU och globalt pågår arbete för att just underlätta överföringen av viktig kemikalieinformation.

– När dessa system väl finns på plats finns det egentligen inget som hindrar att även kemikalier som inte har definierats som SVHC-ämnen också redovisas – inget förutom företagens vilja, eller snarare ovilja, att dela med sig av sådan information, säger Emma Undeman.

Oenighet kring Reach kriterier fördröjer processen

Problemen med att omsätta Reach i praktiken och kontrollera att reglerna efterlevs riskerar att skymma andra och mer grundläggande problem i lagstiftningen, menar Emma Undeman. 

– Till exempel bygger identifieringen av SVHC-ämnen på kriterier som är ifrågasatta. Många forskare menar att om ett ämne är extremt svårnedbrytbart borde det räcka för att kunna definiera det som särskilt farligt. 

Andra menar att det även borde tas större hänsyn till hur mobila ämnena är i miljön, vilket bland annat avser deras förmåga att spridas när de hamnar i vatten.

– Majoriteten av de perfluorerade och polyfluorerade ämnena, kallade PFAS, har till exempel ännu inte identifierats som särskilt farliga under Reach – trots att ett stort antal forskare menar att hela denna klass av kemikalier borde fasas ut, säger Emma Undeman.

Dessa ämnen är extremt svårnedbrytbara och dessutom ofta vattenlösliga. Eftersom de kan transporteras långt i vatten ökar risken för förorening av grund- och dricksvatten.

Reach räcker inte till för att skydda mot föroreningskatastrofer

Den metodik som EU i dagsläget använder inom Reach för att identifiera kemikalier som utgör en fara för människor och miljö, räcker inte till för att skydda oss mot oförutsedda föroreningskatastrofer, konstaterar Emma Undeman.

– Tyvärr är det dessutom svårt och tidskrävande att komma överens om striktare EU-regler för vilka kemikalier som får användas – särskilt när det finns så stora svårigheter att genomföra den lagstiftning som man faktiskt redan kommit överens om.

emma undeman

Emma Undeman

Miljökemist
emma.undeman@su.se

FAKTA: SVHC-ämnen

Särskilt farliga ämnen, så kallade SVHC-ämnen (Substances of Very High Concern) har egenskaper som kan medföra allvarliga och bestående effekter på människors hälsa och på miljön. De rör sig bland annat om ämnen som är cancerframkallande, skadar arvsmassan och störa fortplantningen. Svårnedbrytbara och toxiska (giftiga i relativt små doser) ämnen, samt ämnen som kan ansamlas i djur och andra levande organismer (bioackumulerande) definieras också som särskilt farliga.

När ett ämne definierats som ett SVHC-ämne hamnar det på Echa:s kandidatförteckning. Denna förteckning uppdateras två gånger per år, i juni och december, och fylls då på med nya ämnen.