2018.10.15

ANALYS: "När effekterna av ett farligt ämne syns i miljön kan det vara försent"

2018.10.15

Späckhuggare visar att faran med PCB:er inte är över

Långlivade farliga ämnen blir kvar i miljön under lång tid även efter förbud. Bland annat hittas fortfarande höga halter PCB hos späckhuggare, skriver Östersjöcentrums forskare Emma Undeman.

Späckhuggare lever i alla jordens hav med de starkaste populationerna i polartrakterna. Arten är inte rödlistad men flera av bestånden hotas i dag av brist på föda och störningar från mänskliga aktiviteter och det är i dagsläget oklart hur populationerna utvecklas.

Späckhuggare är dessutom världens mest PCB-förgiftade däggdjursart. Nyligen publicerades en studie som visar att 10 av 19 studerade populationer riskerar kollaps inom en 100-årsperiod. Detta på grund av att höga PCB-koncentrationer i späcket orsakar nedsatt reproduktion och försvagat immunförsvar. Kalvarnas överlevnad och motståndskraft mot sjukdomar minskar med ökande PCB-koncentrationer i kroppen. I studien används dessa samband för att beräkna populationernas tillväxt.

när effekterna visar sig i miljön och åtgärder sätts in kan det redan vara för sent.

Resultaten i studien är minst sagt oroväckande. De sätter de fingret på den grundläggande problematiken med användandet av långlivade farliga ämnen som lyfts om och om igen – när effekterna visar sig i miljön och åtgärder sätts in kan det redan vara för sent.

PCB:er hotar nu att utrota flera av världens bestånd av späckhuggare. Detta trots att problemet med PCB:er på många sätt har ansetts vara ”löst”. Förbud mot produktion och användning av dessa ämnen succesivt under 70-80-talen har gjort att de globala utsläppen minskat kraftigt sedan toppnoteringarna i början av 70-talet. Sedan dess har även halterna av PCB:er i de flesta av de marina däggdjurspopulationer som studerats globalt minskat kraftigt tack vare dessa förbud. Inte minst i Östersjön.

Forskning visar att de allvarliga effekter man såg på sälpopulationerna i Östersjön under 70-80-talen i stort sett har gått över. Nu handlar diskussionen snarare om att vi eventuellt har för många sälar, som konkurrerar allt för hårt med kustfisket om fisken.

Kom vi undan med blotta förskräckelsen?

Nej, inte riktigt.

Höga halter PCB bland späckhuggare

Den positiva utvecklingen med nedåtgående trender har klingat av efter år 2000 och PCB-halterna har stabiliserats i många marina däggdjurspopulationer, inklusive dem i Östersjön. Det finns flera möjliga förklaringar detta; till exempel att utsläppen inte längre minskar i samma snabba takt som tidigare. Produktionen har visserligen minskat och det sker en ständig utspädning och nedbrytning i miljön - men det kompenseras av att PCB:er fortfarande finns lagrade i den så kallade teknosfären och läcker från exempelvis byggnader och elektronikavfall. Dessutom kan PCB:er som finns lagrade i marken dunsta tillbaka till luften när koncentrationerna där blir lägre.

En studie av Europeiska delfiner och späckhuggare har visat att 75% av populationerna idag fortfarande har PCB-koncentrationer som överskrider toxikologiska gränsvärden. 

Att just späckhuggare har osedvanligt höga halter av PCBer i kroppen beror på deras höga position i näringskedjan. De stora variationerna i halter mellan olika populationer beror dels på dieten (de högsta halterna syns i populationer som livnär sig på säl), och dels på hur nära PCB-källorna de lever.

PCB ackumuleras i näringskedjan

Detta gäller även människan. I våras publicerade vi en studie som undersökte vilken population av människor som är mest exponerad för PCB:er i världen – och varför. Medan späckhuggarna som lever i de mest avlägsna och orörda delarna av världen, långt ifrån industrialiserade länder, också ofta är de med lägst PCB-halter i späcket, är det faktiskt tvärtom för människan.

Koncentrationerna av PCB:er i luften och havsvattnet är mycket låga i Arktis jämfört med Europa, på grund av avståndet från källorna. Ändå är det befolkningen i dessa polartrakter – som lever på en traditionell diet – som uppvisar de allra högsta koncentrationerna av vissa PCB:er (undantaget förgiftningsolyckor och människor som bor i direkt anslutning till stora PCB-källor). Detta beror på den exceptionella bioackumulation som sker i en näringskedja som avslutas med säl och därefter människa.

Generellt är det en diet innehållande köttätande däggdjur (och möjligen även rovfågel) alltså den starkaste faktorn för PCB-exponering - starkare än hur nära PCB-källorna man bor.

PCB kvar i miljön långt efter förbud

Så jo, ur det perspektivet har vi som lever i Östersjöregionen haft tur. Och det har vi våra mattraditioner att tacka för. Om vi hade haft som tradition att äta sälkött under den tid då de största mängderna PCB:er släpptes ut, hade det troligvis lett till mycket höga PCB-koncentrationer i människa, framförallt under 70-talet.

Medan människor världen över överger traditionella matvanor och dessutom äter matvaror från jordens alla hörn, vilket jämnar ut PCB-koncentrationerna i vår mat globalt sett, är späckhuggarna hänvisade till den lokala födan. De populationer som lever nära den mest industrialiserade delen av världen är beroende av att halterna i vattnet sjunker för att sänka de alltför höga koncentrationerna av PCB:er i kroppen, och det ser ut att ta tid.

Redan 2007 publicerades en studie som visade att södra populationen av späckhuggare på den kanadensiska västkusten troligtvis inte skulle komma under nivåer vid vilka effekter på immun- och hormonsystemet observerats förrän ca år 2089 – om man antar att PCB-koncentrationen i miljön halveras på 30 år och inga primära utsläpp sker.

En annan studie uppskattar dock att upplagrad PCB i teknosfären (läckage från byggnader eller elektronikavfall) kommer upprätthålla primära utsläpp ända tills efter 2030 på grund av lång livstid för många av de byggnader och produkter som fortfarande innehåller PCB:er.

 

Kartan visar mängden utsläpp av PCB:er (här specifict PCB153) totalt mellan år 1930-2010, ju rödare desto större utsläpp. De största utsläppen historiskt sett har skett i Europa och USA där de största mängderna också producerats. (Undeman et al. 2018)

 

Tillämpa försiktighetsprincipen innan effekterna blir synliga

Fallet med späckhuggarna och de dystra framtidsutsikterna för denna ikoniska art visar att faran trots allt inte är över när det gäller PCB:er, som tillhör den första vågen av syntetiska organiska miljögifter. Trots att PCBer stått i fokus för arbetet med miljögifter under en mycket lång tid uppskattar FN att hela 83% av de vätskor och utrustning som innehåller PCB:er fortfarande finns kvar.

Det ger en fingervisning om hur svårt och dyrt det är att åtgärda utsläpp av mycket stabila kemikalier, och ännu en påminnelse om att ta det säkra för det osäkra och agera snabbt enligt försiktighetsprincipen när det gäller kemikalier där det finns indikationer på att problem kan uppstå i framtiden.

Ett aktuellt exempel är de mycket stabila högfluorerade ämnena (PFAS) som också är spridda i miljön och framförallt fått uppmärksamhet på grund av att de förorenat dricksvatten i Sverige och andra länder. Ett fåtal kemikalier tillhörande denna grupp av ämnen, som innefattar tusentals varianter, är förbjudna idag.

Men forskarsamhället är i stort överens om att allihop borde förbjudas nu, utan att invänta tydliga effekter på människa eller miljö. För när vi väl ser sådana effekter, och det kommer vi troligen göra till slut om utsläppen fortsätter, kommer det vara på tok försent och dyrt att ångra sig.    

 

FAKTA: Vad är PCB?

PCB:er utgör en av de allra mest studerade grupperna av miljögifter. PCB:er började produceras storskaligt i början av 1930-talet och användes bland annat i elektronisk utrustning, plaster, lim, smörjmedel, fogmassa.

Redan under 30-talet hade den största producenten i USA, Monsanto, kännedom om att PCB:er orsakade negativa hälsoeffekter hos människa. Tre arbetare som utsattes för höga koncentrationer av substanserna dog, två av dem med allvarliga leverskador.

PCB:er släpptes dock inte ut medvetet i miljön förutom i vissa undantagsfall, och det var inte förrän på 1960-talet man upptäckte att de ändå förekom i naturen. 1969 upptäcktes mycket höga PCB-koncentrationer i Östersjöns havsörnar. Snart visade det sig att populationerna av både havsörn och säl , som redan var nere på låga nivåer på grund av tidigare jakt, var hotade på grund av reproduktionsproblem orsakade av PCB:er och DDT.

Nära 80% av sälhonorna var infertila år 1970 och mindre än 20% av havsörnsparen lyckades med reproduktionen (jämfört med 70% av havsörnsparen 20 år tidigare) lyckats få ungar varje år. Detta ledde till förbud, och steg för steg har produktionen och användningen, som toppade i början av 70-talet, förbjudits. Men inte förrän i mitten av 90-talet blev PCB:erna föremål för globala diskussioner och senare samarbetsavtal.

emma undeman

Emma Undeman

Miljökemist
emma.undeman@su.se

Relaterade artiklar