2018.05.07

"Hur kan krisen för Östersjöns viktigaste rovfisk passera så obemärkt förbi?"

Läs Henrik Hamréns Analys om tystnaden kring torskens kris

2018.05.07

Tysta forskare hjälper inte torsken

Forskarna är överens om att Östersjötorsken är i kris – men de är oeniga om varför. Denna oenigheten föder en tystnad som kan vara förödande, skriver Östersjöcentrums Henrik Hamrén.

Senast Östersjötorsken krisade var det också valår i Sverige. Då, 2006, var samhällets intresse enormt och torsken var på vippen att bli en valfråga. Politiker, yrkesfiskare och forskare skrev debattartiklar och möttes ofta i tv och radio för att gräla om vems felet var och vad som behövde göras för att rädda torsken.

I år är det också valår. Och den här gången är torskens kris om möjligt ännu djupare. De oroande tecken som i dag syns i Östersjöns största torskbestånd (det östra) observerades även i världens största torskbestånd utanför kanadensiska Newfoundland i början av 1990-talet – kort innan det beståndet kollapsade och försvann.

Ändå har det hittills varit en väldigt tyst vår. Politiker, forskare och, ja, till och med yrkesfiskare tycks ointresserade av att prata om torsken. Vilket är märkligt, eftersom det generella engagemanget för havet verkar vara större än på länge.

Stort politiskt intresse

I samband med sommarens FN-konferens i New York om de globala hållbarhetsmålen satte ministrarna Karolina Skog (MP) och Isabella Lövin (MP) särskilt fokus på mål 14, om just hav och marina resurser. Tillsammans tog de även en bildningstur med Östersjöcentrums nya forskningsfartyg Electra. Och i år påbörjas regeringens satsning Rent hav, som ska ge ytterligare 2,1 miljarder kronor till åtgärder för Östersjöns miljö fram till och med 2020.

Om det politiska intresset för havsfrågor är så stort – hur kan då krisen för Östersjöns viktigaste rovfisk passera så obemärkt förbi?

Klassiska valfrågor dominerar

Så här i valtider är konkurrensen om folks uppmärksamhet stenhård. Klassiska valfrågor som vård, skola och invandring dominerar debatten. Men det är knappast hela sanningen. Ansvaret för tystnaden kring Östersjötorsken ligger också hos dem som äger frågan; det vill säga yrkesfiskarna och forskarna.

Att yrkesfiskarnas intresseorganisationer inte precis basunerar ut torskens kris i medierna är kanske inte så konstigt med tanke på att den mest logiska åtgärden i dagsläget verkar vara ett kraftigt reducerat torskfiske.

Forskarna trötta på att inte hörsammas 

Tystnaden inom forskarsamhället är mer förvånande. Hittills har inga forskarupprop eller forskare-slår-larm-löpsedlar synts till, trots att torskens kritiska situation har varit känd sedan länge. Till viss del är det nog en förtroendefråga. De senaste åren har EU:s fiskeministrar påfallande konsekvent fattat beslut om högre torskfisketryck än vad vetenskapen rekommenderar. Inte undra på om forskarna till slut tappar förtroendet för politiken och drar sig tillbaka eftersom deras input ändå inte hörsammas.

En annan förklaring till fiskeforskarnas tystnad handlar förmodligen om osäkerhet. För några år sedan meddelade Internationella havsforskningsrådet (Ices) att det plötsligt var omöjligt att göra en ordentlig beståndsanalys av Östersjötorsken eftersom årsringarna på torskens små hörselstenar (otoliter) inte längre går att avläsa. Och utan fiskens ålder kan man inte att säga särskilt mycket om beståndets utveckling.

Övergödning eller fiske?

På senare tid har denna osäkerhet spätts på av en allt djupare oenighet kring varför torsken växer så dåligt och är i så usel kondition.

Vissa forskare menar att problemen främst beror på övergödningen och utbredningen av syrefattiga och syrefria bottnar. Huvudargument är att syrebristen krymper torskens habitat, vilket skapar trängsel, födobrist och svält.

Andra hävdar att det framför allt är fisket som är orsaken. Den mesta torsken i Östersjön fiskas med bottentrålning, vilket är en fiskemetod som fångar all fisk från en storlek och uppåt. De senaste 20 åren har trålningen justerats mot att fånga allt större torskar och samtidigt skona de mindre. Detta har resulterat i att vi nu bara har små torskar kvar, som konkurrerar om samma utrymme och föda.

Forskarsamhällets kluvenhet i frågan om vad som orsakat torskens kris illustreras kanske tydligast av dessa två svenska studier: Hypoxic areas, density-dependence and food limitation drive the body condition of a heavily exploited marine fish predator (Casini et al, 2016), som beskriver övergödningsspåret, och Historic changes in length distributions of three Baltic cod (Gadus morhua) stocks: Evidence of growth retardation (Svedäng et al, 2017), som beskriver fiskespåret.

När prestige blir viktigare än sanning

Bristen på konsensus kan såklart vara förvirrande, särskilt för beslutfattare som vill att forskarna ska leverera praktiska lösningar och någorlunda raka svar. Samtidigt är oenighet och tvivel några av vetenskapens viktigaste grundpelare. Utan ständigt ifrågasättande och omprövande skulle forskningen dö.

Men att ifrågasätta betyder också att kunna rikta sitt kritiska öga inåt ibland. Och ha ett öppet sinne utåt. Utan dessa egenskaper riskerar oenigheten att bli en låsning, i vilken diskussionen plötsligt handlar mer om vem som har rätt än vad som är rätt, och prestigen blir viktigare än jakten på sanningen. Då blir forskningen stel och inlåst, och tappar sin framåtrörelse. Och med stillheten kommer oftast tystnaden.

Förhoppningsvis är vi inte riktigt där ännu. Tysta forskare vore olyckligt för både samhället och fiskeforskningen – och förmodligen helt förödande för Östersjötorsken.  

henrik

Henrik Hamrén

Vetenskapsjournalist
henrik.hamren@su.se

Relaterade artiklar