En varm sommardag vid en av de många badorterna längs den polska kusten. Den långsträckta sandstranden är full av folk. Vid middagstid fylls de små restaurangerna längs strandpromenaden när horder av hungriga solbadare kommer för att äta den klassiska strandrätten: fish & chips.
Den genomsnittlige Kowalski (polska motsvarigheten till Svensson) föredrar sin fish & chips tillagad på ”färsk flundra”. Om det sedan verkligen är flundra (Platichthys flesus), rödspätta (Pleuronectes paltessa) eller kanske sandskädda (Limanda limanda) spelar mindre roll. Ur ett historiskt fish & chips-perspektiv är målarten för den hungrige Kowalski alltid ”flundra”.
Smakpreferensen hade egentligen varit mycket mer tidsenlig för sisådär 100 år sedan, då olika arter av plattfisk faktiskt utgjorde de viktigaste arterna för fiskeindustri, politik och förvaltning i Östersjön. Faktum är att det moderna fisket i Östersjön började som ett fiske efter plattfisk. Bestånden av dagens viktigaste arter – sill, skarpsill och torsk – började inte utvecklas på allvar förrän efter andra världskriget.
De längsta enhetliga tidsserierna med fångstuppgifter för Östersjön sträcker sig från år 1906, och påvisar en rad extraordinära regimskiften. Fångsterna av sill femdubblades under 1950-talet, innan de nådde sin peak under 1970-talet. Tio år senare, under 1980-talet, nådde torskfångsterna sin toppnotering. Ytterligare tio år senare, 1990, nådde skarpsillen sin maximala fångstnivå – som då hade tiodubblats (!) jämfört med nivåerna före andra världskriget.
Hur gick det för plattfisken då?
