2021.04.19

”Frågan är vilken betydelse detta fiske har”

2021.04.19

Industritrålare tillåts fiska sill innanför den svenska trålgränsen

Trålgränsen skapades för att skydda mot allt för hårt kustnära fiske. Men längs stora delar av ostkusten är det fortfarande tillåtet att tråla innanför gränsen – på vissa ställen släpps även de allra största industritrålarna in. Enligt Havs- och vattenmyndigheten saknas det vetenskapliga belägg för att neka dem tillträde.

Text: Henrik Hamrén

Diskussionerna om sillen/strömmingen i Östersjön har de senaste åren handlat om det storskaliga pelagiska industrifisket längs ostkusten och om trålgränsen bör flyttas ut eller inte. Vad som sällan nämns är att det också sker ett omfattande trålfiske innanför trålgränsen – av både lokala fiskare och stora industritrålare. 

Industritrålarna beviljas undantag

I Östersjön finns i dag 16 så kallade trålområden innanför trålgränsen på fyra nautiska mil (7,4 km) från baslinjen*. De härrör från när gränsen instiftades i början av 1900-talet. Syftet var att skydda lekande och uppväxande bestånd vid kusten och samtidigt ge småskaliga lokala kustfiskare en chans att trålfiska sill/strömming. Villkoren i dessa områden kan variera något, men generellt gäller att trålfartyg får fiska i dessa områden om de: 

  • är under 24 meter
  • har en motorstyrka på mindre än 450 kW
  • använder trålnät med maskstorlek på minst 32 millimeter
  • inte fiskar närmare land än 1 000 meter.

Detta betyder att trålfiske i praktiken är tillåtet även innanför trålgänsen längs stora delar av ostkusten, för fartyg upp till 24 meter. Detta gäller till exempel i kustområdet från Landsort i Stockholms södra skärgård till Åstön i Bottniska viken (område 2:5, se karta). I vissa delar av detta område tillåts trålfiske in till 500 meter från kusten.

karta trålgräns
Illustration: Robert Kautsky/Azote. Källa: HaV

Samma villkor gäller i trålområdet strax söderut, från Landsort ner till norra Öland (område 2:2). Där ger Havs- och vattenmyndigheten (HaV) dessutom undantag från villkoren om fartygslängd och maskstorlek ”om det kan tillåtas från fiskevårdssynpunkt”.

– Fartyg under 24 meter kan söka dispens för mindre maskstorlek, medan de större ansöker för längd, maskstorlek och motorstyrka, säger Patrik Persson, chef för fisketillståndsenheten på HaV.

Fiskar med mindre trålmaska innanför gränsen 

Undantagen i trålområde 2:2 nyttjas sedan många år av både lokala fiskare och större industritrålare. Under de senaste tio åren har 4-5 mindre lokala fartyg och ungefär lika många industritrålare årligen fått dispens att fiska i området. De stora fartygen är mellan på mellan 40 och 60 meter, med motorstyrkor på omkring 2 000 kW. Bland dem återfinns fartyg som Clipperton (63 meter), Polar (61 meter), Lövön (43 meter) och andra av de västkuststrålare som förekommer i debatten om sillfisket vid kusten. 

I området får de stora fartyg även tråla med en maskstorlek på 16 millimeter, istället för de 32 millimeter som gäller i resten av Östersjön.

Inte värre att fiska i det här området än någon annanstans

Varje ansökan om dispens prövas individuellt och enligt Patrik Persson har det hittills inte funnits tillräckliga skäl att neka de större fartygen.

– Den biologiska bedömningen vi har fått från de forskare som tittar på det här säger att det inte har någon betydelse om fisken fångas i detta område eller någon annanstans. Man kan alltså inte säga att det skulle vara värre att fiska i det här området än någon annanstans, säger han.

Besluten om dispens bygger alltså på uppgifter från forskningen? 

– För just detta området, ja. Beskeden från forskarna är att man inte kan säga att det påverkar om man fiskar i just det här området eller längre ut, säger Patrik Persson. 

När det gäller undantaget för mindre maskstorlek (16 mmm) är motivet att sill/strömming och skarpsill som slipper ur en trål med större maska (32 mm) ändå har låg överlevnad. 

– Man bedömer att fiske med 16 millimeters maska inte leder till ökad dödlighet, men gör att den strömming som fångas kan utnyttjas och kvotavräknas, säger Patrik Persson.

Med tanke på debatten om sillfisket och larmen om att det inte finns någon leksill i kustzonen – är det vettigt att släppa in de här stora trålfartygen innanför trålgränsen?

– Om det visar sig att fisket innanför trålgränsen verkligen har negativa effekter på kustlekande bestånd eller påverkar sammansättningen går det att göra mycket långtgående åtgärder, till exempel att införa fredningsområden eller särskilda fredningstider. Men det första steget är att ta reda på hur situationen verkligen ser ut, säger han.

Fortfarande väldigt höga kvoter totalt sett

I debatten om trålgränsen längs ostkusten har HaV och regeringen hittills hänvisat till att det ännu saknas tillräckliga vetenskapliga bevis för att det finns en koppling mellan det storskaliga pelagiska trålfisket nära kusten och den brist på sill/strömming som lokala kustfiskare och andra har larmat om de senaste åren.  

Patrik Persson påpekar att det under ganska lång tid har varit relativt bra sillfiske i Östersjön. 

– Under de senaste åren har det börjat svikta, men det är fortfarande väldigt höga kvoter totalt sett; 32 000 ton för sillen i centrala Östersjön i år. Och 42 000 ton för skarpsillen. Så det är ju inga beståndsproblem i den meningen, om man ser till hela Östersjön, säger han. 

– Sen är ju frågan vilken betydelse detta fiske har i just de här områdena. Och det vet vi ju inte riktigt än.  

För att upphöra med dispenser för de stora fartygen behöver ni alltså först mer kunskap?

– Ja, vi behöver veta vad problemen verkligen är. Men det är svårt för mig att säga hur vi skulle agera i dagens läge, mot bakgrund av den senaste kraftiga kvotsänkningen för sill i centrala Östersjön. Det ger oss en signal om att sillbeståndet inte utvecklas positivt. Får vi in en ansökan får vi pröva den utifrån de kunskaper vi har och se vad de ansöker om och vilket område det gäller. 

För stora fångster ledde till nedläggning

För första gången på sju år har inga av de stora trålfartygen hittills sökt dispenser för trålning i område 2:2. Ett av skälen är att mottagningsanläggningen Scandic Pelagic i Västervik lades ned vid årsskiftet. 

– Vi har alltid åkt dit varje år och fiskat till fabriken i Västervik. Men när vi fick veta att de skulle lägga ner bestämde vi oss för att inte gå dit i år, säger Anders Arvidsson, en av ägarna till trålfartyget GG Lövön som i många år fått dispens att tråla innanför trålgränsen i område 2:2. 

Anledningen till att den anrika anläggningen Scandic Pelagic lades ner efter 23 år i branschen hänger ihop med både sillbestånden och det storskaliga trålfisket – och med dansk minkuppfödning.

– Man kan säga att utvecklingen inom fisket i Östersjön inte var gynnsam för vårt vidkommande, säger Scandic Pelagics vd Peter Sjöholm.

Hans anläggning kunde ta emot drygt 200 ton sill och skarpsill per dygn, vilket motsvarar en full last för de mindre lokala fartyg som fiskade i området i slutet av 1990-talet. På den tiden såldes det mesta till konservfabriker i Baltikum för humankonsumtion. Men en bit in på 2000-talet infördes ett nytt system med individuella och överförbara fiskerättigheter inom det pelagiska fisket. Antalet fiskefartyg i den pelagiska flottan minskade kraftigt samtidigt som utvecklingen gick mot större och effektivare fartyg.  

– De kom in med väldigt mycket mer last, 700 till 800 ton. Vi kunde möjligen klara att hantera de sista 100 tonnen till humankonsumtion. Resten gick till foder, säger Peter Sjöholm. 

Kvaliteten på fisken var också generellt sämre. Skarpsill är känslig, och för att kunna säljas som mat till människor måste den lossas inom 24 timmar efter uppfiskning. Detta hade de stora fartygen svårt att klara. 

– Samtidigt hände något med sillbestånden, det blev allt mer ont om storvuxen sill, säger Peter Sjöholm.

Ställde om till att producera minkfoder

Från att huvudsakligen ha sysslat med konsumtionsfiske tvingades Scandic Pelagic att inrikta verksamheten på foderfiske. De största kunderna blev danska minkuppfödare.  

– Och när sedan minkuppfödningen i Danmark började dala för två-tre år sedan blev det till slut inte längre lönsamt för oss att fortsätta, säger han.

Med facit i hand är Peter Sjöholm dock inte beredd att helt förkasta det nya pelagiska systemet. Enligt honom hade även det gamla systemet stora brister, med alldeles för många fartyg och dålig lönsamhet för de enskilda fiskeföretagen. 

– Det var rätt att införa det nya systemet. Men kanske skulle man ha byggt in andra begränsningar som bättre värnade ett konsumtionsfiske, säger han.

– Om det nu var det som var syftet.

 

 

* Baslinjen är en tänkt lågvattenlinje längs kusten. Där det finns öar och skärgård dras baslinjen längs de yttersta uddarna.

 

Fakta: Trålgränsen i Östersjön

Innanför trålgränsen längs Sveriges kust finns i dag 8 trålområden i Skagerrak och Kattegatt, och 16 trålområden i Östersjön. Det råder olika regler för olika områden. Längs ostkusten gäller generellt att fartyg under 24 meter och med motorstyrka på upp till 450 kW kan fiska innanför trålgränsen om de använder maskstorlek på minst 32 mm. Vanligtvis tillåts inte fiske närmare land än 1 000 m. I vissa områden kan undantag ges för längd, motorstyrka och maskstorlek. 

Innanför trålgränsen fiskar fartyg mindre än 12 m på kustkvoten medan de lite större fartygen normalt fiskar på den regionala kvoten (fiske som landar i lokala hamnar). De stora industritrålarna fiskar på sina individuella kvoter inom det pelagiska systemet.