Skydd handlar alltså inte bara om yta. Att nå arealmålet om 10 procent skyddad havsmiljö leder inte till att Sverige automatiskt uppfyller målen och kraven inom miljömålssystemet, habitat- och fågeldirektiven, havsmiljöförordningen och FN:s globala hållbarhetsmål. Det garanterar inte heller att det huvudsakliga målet uppfylls, vilket är att bevara den biologiska mångfalden och säkra de nyttor vi vill ha från havet.
Det svenska marina områdesskyddet i Östersjön ska nu utökas fram till 2020. För att satsningen ska få önskad effekt kommer det att krävas ett betydligt större fokus än tidigare på hur skyddet utformas.
Mot ett nätverk av skyddade områden
En grundläggande förutsättning för att skyddade områden ska ge ett faktiskt och effektivt skydd är att de är rätt utformade och rätt placerade. Forskningen identifierar två viktiga principer för utformning av skyddade områden:
- Områdena måste vara tillräckligt stora om de ska skydda rörliga arter.
- Områdena får inte vara för isolerade från andra områden.
Det mest effektiva är att skapa ett sammanhängande nätverk av skyddade områden, som är anpassat efter hur arter rör sig i havsmiljön och möjliggör för arter att sprida sig mellan områden. Dessutom är det viktigt att nätverket är representativt och omfattar alla naturtyper och livsmiljöer som finns i Östersjön.
Ett sammanhängande och ekologiskt representativt nätverk av skyddade områden är det uttalade målet i både havsmiljöförordningen och i miljömålen. Att lyckas med det kräver god kunskap om utbredningen av arter och naturtyper, och hur arter sprider sig. Den kunskapen har ofta saknats när marina skyddade områden har upprättats i Östersjön, vilket har lett till att nätverket idag är långt ifrån sammanhängande och representativt. Därför är det särskilt viktigt att framtidens nya skyddade områden placeras och utformas på ett sätt som överensstämmer med målet om ett sammanhängande och ekologiskt representativt nätverk.
Hur omfattande måste skyddet vara?
Hur effektivt ett område förmår skydda den biologiska mångfalden beror till stor del på hur omfattande skyddet är. Det finns skyddade områden där alla eller nästan alla mänskliga aktiviteter är förbjudna, medan andra områden bara begränsar vissa aktiviteter.
De flesta av Sveriges marina skyddade områden tillhör den senare kategorin. Östersjöcentrums analys av samtliga svenska Natura2000-områden i Östersjön visar att yrkesfiske, muddring, fysiska konstruktioner (exempelvis bryggor) och/eller fartygstrafik förekommer i över 80 procent av områdena.
Ett kvalitativt och effektivt skydd i ett marint område behöver inte innebära att alla mänskliga aktiviteter förbjuds där. Men dagens generellt höga grad av mänsklig närvaro i skyddade områden gör det viktigt att analysera varje enskilt område specifikt, och utvärdera inte bara vad som behöver skyddas utan också vilka de faktiska hoten är och hur de påverkar undervattensnaturen och arterna som lever där.
Få skyddade områden utan fiske
Fiske är en av de mänskliga aktiviteter som har störst påverkan på känsliga arter och naturtyper i Östersjön. Trots det är fisket sällan begränsat i våra skyddade områden. I dagsläget finns det bara två områden med totalt fiskeförbud i de svenska delarna av Östersjön. Därtill finns ett antal områden i vilka fiske är förbjudet under en del av året för att gynna fiskbestånden.
Det saknas fortfarande mycket kunskap om exakt hur fiske påverkar den biologiska mångfalden och olika naturtyper i Östersjöns skyddade områden. Men vi vet att fiske har en självklar och direkt effekt på arterna genom den fisk som fångas och tas upp ur havet. Detta inkluderar även arter som fastnar av misstag, till exempel sjöfågel och tumlare, som fastnar i näten och drunknar.
Vissa fiskeredskap, framförallt bottentrålar, kan ha en dramatisk effekt på bottenmiljöer genom att de förändrar bottnarnas struktur, skadar bottenlevande djur och virvlar upp sediment som skadar djur och växter.