Specialiseringen och den geografiska uppdelningen mellan växtodling och animalieproduktion är en starkt bidragande orsak till överskottet på näringsämnen, som ökar risken för övergödning.
För att åtgärda detta välkända problem har vi hittat vetenskapligt stöd för minst tre lösningar: flytta näringsämnena, flytta djuren och ändra våra kostvanor.
I den här policy briefen diskuteras jordbrukets struktur med avseende på specialisering och uppdelning mellan växtodling och animalieproduktion. Dessa faktorer kännetecknar jordbruket i större delen av västvärlden.
Det är viktigt att ta hänsyn till det potentiella bidraget till övergödning från jordbrukets struktur, eftersom jordbruket är den enskilt största källan till näringsämnen till Östersjön från mänsklig aktivitet. Jordbruket står för ca 40 % av den totala vattenburna tillförseln av kväve och 30 % av fosforn.
I avrinningsområdet cirkulerar det mesta av växtnäringsämnena genom animalieproduktionen och mycket av mineralgödseln och fodret som importeras till avrinningsområdet omvandlas till stallgödsel.
Regioner med en stor andel animalieproduktion i förhållande till odlingsarealen är ofta beroende av importerat foder, eftersom den lokala foderproduktionen inte räcker till. I dessa områden kan det vara svårt att få till en effektiv användning av stallgödsel i växtodlingen, eftersom stallgödseln innehåller mer växtnäring än vad grödorna behöver. Denna situation kan leda till att man gödslar mer än optimalt och får ett överskott av näringsämnen, som ökar risken för näringsläckage till miljön.
Problemen som är knutna till den nuvarande jordbruksstrukturen är välkända och kan förekomma på både nationell och regional nivå. Potentiella lösningar diskuteras däremot inte i samma utsträckning. Jordbrukets struktur har därför blivit ”elefanten i rummet” när det gäller att hitta möjligheter att minska jordbrukets påverkan på övergödningen.
Hur hamnade vi här?
Under det senaste århundradet har jordbruket förändrats drastiskt, inte bara i Östersjöregionen, utan i hela världen. Intensifiering, specialisering och uppdelning har möjliggjorts och drivits på av tekniska framsteg som mineralgödsel, bekämpningsmedel och fossil-driven teknisk utrustning.
Dessutom har politiken ofta aktivt bidragit till denna utveckling genom jordbrukssubventioner och en handelspolitik som specifikt syftar till att intensifiera och bygga ut industriella jordbruksföretag. Denna strukturella utveckling av jordbrukssystemen speglar de tekniska förändringarna i samhället i stort och gör det möjligt att producera mer livsmedel för fler människor till relativt lägre priser.
Inga snabba eller enkla lösningar
Under ungefär de senaste tre decennierna har miljöpolitiken försökt minska läckaget av näringsämnen från jordbruket och har påverkat hantering och användning av växtnäringsämnen.
Nitratdirektivet har till exempel minskat kväveläckaget från jordbruksmarkerna samtidigt som jordbruksproduktionen har upprätthållits eller till och med ökat. Men hittills har miljöpolitiken inte lett till ett minskat överskott på näringsämnen som är tillräckligt för att skydda eller återställa vattendrag, sjöar och hav.
Efter att ha granskat den vetenskapliga litteraturen har vi identifierat tre huvudsakliga tillvägagångsätt för att minska överskott av näringsämnen som beror på den nuvarande uppdelningen mellan växtodling och animalieproduktion. De olika tillvägagångsätten utesluter inte varandra och kan även ge andra fördelar, som minskade utsläpp av växthusgaser och förbättrad hälsa.